Oacceptabelt att Sverige fortfarande saknar lagstiftning om tortyrbrott

I Sverige lever tusentals tortyröverlevare. Många av dem har behandlats på Röda korsets behandlingscenter för tortyrskadade. Avsaknaden av ett tortyrbrott i svensk lag går ut över dessa människor som vi möter för vård och rehabilitering. Människor som varit utsatta för tortyr har rätt till upprättelse. En central del är möjligheten att förövare ska kunna hållas ansvariga för tortyrbrott. Det rör sig om psykologiska och känslomässiga aspekter, likväl som rent juridiska osäkerheter kring möjligheten att ställa förövare till svars.  

Behov av ett särskilt tortyrbrott

Tortyr tillhör den kategori brott som världssamfundet är enat om är så allvarligt att det krävs gemensamma internationella ansträngningar för att förhindra och lagföra. FN:s tortyrkonvention har därför bestämmelser om att tortyrbrottet ska manifesteras i nationell rätt.  

Den 9–10 november står Sverige återigen inför FN:s tortyrkommitté (CAT) för att i ett så kallat dialogförhör diskutera Sveriges genomförande av FN:s tortyrkonvention. Svenska Röda korset, andra civilsamhällesaktörer och CAT har kontinuerligt kritiserat Sverige för att det fortfarande inte finns nationell lagstiftning om ett tortyrbrott. Vi har från vår sida upprepat lyft detta i våra myndighetskontakter.

På frågan om varför menar regeringen i stället att bestämmelser om till exempel misshandel, våldtäkt och hot räcker. En statlig utredning som lämnades 2015, ”Ett särskilt tortyrbrott”, konstaterade att det var osäkert om det var tillräckligt. Utredningen slog därför fast att det finns ett behov av ett särskilt tortyrbrott i svensk rätt. 

Signaler till internationella samfundet

Avsaknaden av ett tortyrbrott rimmar dessutom illa med Sveriges höga svansföring när det gäller arbetet för ansvarsutkrävande och arbete mot straffrihet för grova internationella brott. Sverige betonar ofta vikten av ett gemensamt internationellt arbete mot straffrihet för grova internationella brott. Trots detta har Sverige ännu inte tagit nödvändiga steg nationellt för att kunna delta fullt ut i samarbetet mot tortyr. 

Utredningen lyfter också denna aspekt och påpekar att Sverige genom ett särskilt tortyrbrott skulle sända ”signaler till det internationella samfundet att landet fullt ut stöder det internationella samarbetet mot tortyr” (Ds 2015:42, s. 173). Vi anser att avsaknaden av ett särskilt tortyrbrott tyvärr riskerar att sända motsatta signaler.  

Förslaget kvar i lådan

Vi möter människor som lider av att brottet fortfarande saknas i nationell lagstiftning.

I samband med att utredningen lämnades år 2015 sa justitieminister Morgan Johansson (S) att en kriminalisering ”bidrar till att synliggöra och stärka det absoluta förbudet mot tortyr, samtidigt som det markerar att Sverige fullt ut lever upp till de internationella åtaganden som följer av FN:s tortyrkonvention”. En ny lagstiftning förväntades då träda i kraft 1 januari 2017. 

Men förslaget har legat kvar i en låda sedan dess. Inför dialogförhöret med CAT har regeringen återigen menat att svensk rätt lever upp till konventionens krav. Vi håller inte med, och vi möter dessutom människor som lider av att brottet fortfarande saknas i nationell lagstiftning, på många sätt ett osynliggörande av det de utsatts för.  Utredningen från 2015 har presenterat en lösning. Vi vill att regeringen tar sitt ansvar och presenterar en proposition i frågan redan i vår.