Mycket på spel för SD:s ledning

Det går bra för Sverigedemokraterna i opinionen. Om inget oförutsett inträffar kommer partiet att få ett kraftig ökat stöd i valet i september. Nuvarande opinionsläge pekar mot att partiet får drygt 60 riksdagsledamöter att jämföra med dagens 45.

Läge att göra vågen om man sitter i SD:s ledning alltså. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Orosmoln tornar nämligen upp sig på horisonten. Valberedningens förslag till riksdagslista innehöll 60 namn. Men bara 31 av dessa sitter i dag för partiet i riksdagen. Det ger vid handen att det är 14 ledamöter som inte är med och det är inte vilka namn som helst. Bland annat saknas Kent Ekeroth, med stort stöd internt, tidigare partiledaren Mikael Jansson och KU-ledamoten Fredrik Eriksson.

Läs också: SD möblerar om rejält på riksdagslistan

Hittills i Sverigedemokraternas historia har partiets ledning framgångsrikt petat företrädare som inte passar in i ramen. Nu ska de försöka lyckas med det ännu en gång. Och det är här orosmolnen börjar formas. För det är inte så att alla de 14 ledamöter som saknas på valberedningens förslag gillar det.

Alternativ lista

Mycket står på spel för partiledningen i helgen. Det är inte osannolikt att de lyckas gjuta olja på vågorna. SD är ju till syvende och sist experter på att vara vågmästare. Frågan bottnar i om partiledningen kan surfa vidare på framgångsvågen eller om den tagit sig vatten över huvudet?

Det är två alternativ som bör skapa huvudbry för partiledningen. Det förstnämnda är den alternativa listan. SD Västerbotten gillar nämligen inte partiledningens förslag och har därför presenterat en alternativ riksdagslista. Den skiljer sig förvisso bara vad gäller fyra namn. Men tre av dessa är just Ekeroth, Jansson och Eriksson.

Om den listan går igenom vore det en tydlig kritik mot partiledningen. Även om den säkerligen kommer att försvara sig med att det är valberedningens förslag är det nog få som tror att inte partiledningen haft ett finger med i spelet när det gäller petningarna av Ekeroth och Jansson som länge fungerat som naglar i ögat på Åkesson och CO.

Än värre skäl för oro hos ledningen är att stormen inte nödvändigtvis bedarrar även om valberedningens förslag vinner. Distrikten ska nämligen ta fram ytterligare 12 namn per valkrets. Om SD får fler än 60 mandat kanske man trots allt inte blir av med Ekeroth och Jansson. Eller än värre, de kryssar sig förbi andra namn på listan.

Alternativ för Sverige

Sedan har vi det andra alternativet, Alternativ för Sverige (AFS). Nu börjar nämligen tidigare uteslutningar att spöka för ledningen. Det avpolletterade och uteslutna före detta ungdomsförbundet med Gustav Kasselstrand i spetsen har gjort slag i saken och ställer upp i riksdagsvalet med ett nybildat parti. Av partiprogram och uttalanden att döma är partiet en tidigare version av Sverigedemokraterna, innan partiledningens försök till tvätt av varumärket inleddes.

Läs också: Kasselstrands nya parti ska ta väljare från SD

Att AFS, även om de inte kommer in i riksdagen, kan komma att sno åt sig röster från SD är en sak. Men mer bekymmersamt för partiledningen är att AFS kan bli till ett “Alternativ för sparkade” för att citera Jimmie Åkesson själv.

Olle Felten, riksdagsledamot och en av de 14 som saknas på listan, blev på torsdagen den första att ta steget.

Läs också: Riksdagsledamot lämnar SD – går till Alternativ för Sverige

I och med det får AFS i praktiken sitt första riksdagsmandat bara en dryg vecka efter bildandet. Och ska man tro partiledaren Gustav Kasselstrand är fler avhopp att vänta.

Möjligt trendbrott

Men är AFS verkligen en konkurrent? Spelar det någon roll vem som kommer in som partiets 60:e ledamot? De frågorna är svåra att svara på. Men i både fallet med den alternativa listan och med AFS handlar det egentligen om något annat – ett trendbrott. Hittills har det mesta nämligen gått SD-ledningens väg. Men varje avhopp, partibyte och konflikt skadar ledningens ambition att göra partiet till ett parti bland alla andra.

Läs också: SD på ofrivillig rekordjakt

Orosvågorna kan i bästa fall ses som vågskvalp. Men det kan vara allvarligt nog. Det kan vara droppen som gör att bägaren rinner över och definitivt får Alliansen att utesluta att ta regeringsmakten med stöd av SD. Det kan vara en våg som sköljer över riksdagsgruppen och tar med sig vildar även nästa period. I värsta fall kan den växa till en tsunami och svepa med sig ett eller flera kritiserade namn från partiledningen.

Mycket står på spel för partiledningen i helgen. Det är inte osannolikt att de lyckas gjuta olja på vågorna. SD är ju till syvende och sist experter på att vara vågmästare. Frågan bottnar i om partiledningen kan surfa vidare på framgångsvågen eller om den tagit sig vatten över huvudet?