Ge staten och svenska skattebetalare bättre avkastning på sina tillgångar

Tidigare chefen för ELSTAT, Greklands motsvarighet till Statistiska centralbyrån, Andreas Georgiou, har tillbringat över ett decennium med att försöka rentvå sitt namn från en anklagelse från den grekiska regeringen. Han är anklagad för att ha avslöjat den egentliga storleken på grekiska statsskulden, något som i själva verket hjälpte landet att komma ur sin svåra situation. Men den grekiska regeringen anser att han genom detta avslöjande har skadat nationens intresse och därför riskerar han tio års fängelse. Det är nästan som att åtala en läkare för att meddelat en sjukdomsdiagnos, trots att dölja sjukdomen inte skulle öka chansen för överlevnad.

Dålig förvaltning av statliga tillgångar

Den svenska staten har genom Riksgälden en god uppsikt över den svenska statskulden. Värre är det med statens tillgångar, där de olika myndigheterna inte kan komma överens om storleken på den svenska statens nettoförmögenhet. Ekonomistyrningsverket (ESV) och Statistiska centralbyrån (SCB) kommer fram till helt olika uppgifter. Detta har inte uppmärksammats av någon ur statsförvaltning, än mindre blivit föremål för någon debatt.

Även om den dåliga förvaltningen av statliga tillgångar inte var den främsta orsaken till finanskrisen i Grekland, kan dålig förvaltning åsamka stora ekonomiska förluster.

ESV menar att den offentliga sektorns nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) uppgår till 2 600 miljarder kronor. Men enligt SCB uppgår den till 6 500 miljarder. En inte helt obetydlig skillnad på nästan 4 000 miljarder kronor, eller 80 procent av vår BNP. Skillnaden härrör främst från att staten inte använder sig av internationell redovisningsstandard (IPSAS) och att tillgångar inte fastställs enligt marknadsvärde, vilket krävs av privata aktörer. Även om den lägre beräkningen av statens tillgångsmassa från ESV är korrekt, skulle en marginellt bättre förvaltning som ökar avkastningen med bara en procentenhet, motsvara ett värde av 76 miljarder kronor per år. Det är mer än dubbelt så mycket som kostnaden för hela polisväsendet.

Kräv bättre redovisning

Även om den dåliga förvaltningen av statliga tillgångar inte var den främsta orsaken till finanskrisen i Grekland, kan dålig förvaltning åsamka stora ekonomiska förluster. Såsom när det visade sig att den grekiska statens järnvägsbolag hade en förlust på mer än en miljard dollar (fyra gånger sin årliga omsättning). Detta berodde inte minst på höga personalkostnader med flera gånger antal anställda än vad som behövdes i verksamheten och i många fall till orimligt höga löner. Bolaget fick även ta över delar av statsskulden motsvarande cirka 5 procent av Greklands BNP, för att dölja statens egentliga skuldsättning.

Ett resultat av krisen blev att grekiska staten tvingades samla alla sina statliga bolag och fastigheter i ett holdingbolag för bättre genomlysning och ägarstyrning. I Sverige har vi på senare tid haft vidlyftiga affärer och investeringsbeslut i statliga bolag såsom Telia och Vattenfall; affärer som lett till omfattande kapitalförstöring.

Men än så länge har vi inte lyckats dra någon lärdom av dessa misstag. Var finns Sveriges motsvarighet till Andreas Georgiou? Vem har modet att kräva bättre redovisning av Sveriges offentliga tillgångar och en professionell ägarstyrning genom ett holdingbolag, också i Sverige?

Professionalisera styrningen av kommunala bolag

Även kommunala och regionägda bolag bör styras professionellt med respektavstånd från dagspolitiken genom holdingbolag. I dag befinner sig kommunala bolag i en gråzon med ett eget redovisningssystem och där kontrollfunktioner är satta ur spel, bland annat genom att politiker i fullmäktige också är styrelseledamöter i kommunala bolag och därmed utvärderar sig själva.

Sverige har tidvis kommit nära en professionell ägarstyrning. Runt millennieskiftet ökade värdet av de statliga bolagen lika mycket eller mer än OMX-indexet. Efter denna period, har den statliga portföljen inte uppvisat någon värdeutveckling alls, medan OMX har fördubblats. Om den statliga portföljen hade haft samma utveckling som OMX, hade staten eller skattebetalarna varit 500 miljarder kronor rikare. Med några få reformer på detta område skulle svenska staten och svenska skattebetalare kunna få bättre avkastning på sina tillgångar, kanske så mycket som 200 miljarder kronor per år.