Det kan gå illa när branschen ska dela ut pengar till sig själv

Altinget har gjort en större kartläggning av presstödssystemen i Sverige, Danmark och Norge.

Danmark och Norge har relativt nyligen fått nya system för mediestöd. Sverige verkar vara på god väg att skicka hela den nuvarande presstödsförordning till den juridiska kyrkogården för evig vila, vilket borde ha skett för länge sedan.

Förslaget till nytt svenskt system liknar på vissa sätt det danska. Det föreslås att Sverige lämnar dagens absurda upplage- och spaltmeterbaserade systemet. Tidningsrevisorer räknar upplaga, spaltmeter, annonsutrymme och beaktar andra regler som långt ifrån fångar begrepp som mångfald, lokal medietäckning och den marknadskorrigering som var grundtanken med det nuvarande systemet. Det sistnämnda kommer från det faktum att utgivningsområden skapade monopolliknande situationer där det läsarmässigt fanns utrymme för fler än en tidning, men annonsmässigt tog vinnaren i allmänhet hem större den absoluta merparten av annonskakan.

Många bra förslag

Det nya svenska systemet föreslås ha en rad kriterier som medierna ska uppfylla för att få presstöd. Det är både ekonomiska och publicistiska villkor. De flesta är bra och rimliga, några är lite märkliga. Exempelvis ska bara 20 procent av materialet behöva vara eget och det finns inget krav att användaren av nyhetsmediet ska betala något: En journalistisk plattform med 80 procent material som är taget från andra och där användaren får allting gratis känns varken som journalistiskt nydanande eller affärsmässigt hållbart. Men det är svårt att förutse framtida medieformer så det kan vara bäst att inte sticka ut hakan allt för långt.

Att stöden baseras på ett medieföretags kostnader får ses som positivt. Oroande blir emellertid resonemangen om hur mediestödsnämnden ska vara utformad.

Det våras för branschinflytande 

Utredningen föreslår att nämnden ska ha nio ledamöter som är nominerade av organisationer som företräder publicister, journalister och medieföretag. Därtill två jurister.

Anledningen för att ha två jurister är följande: ”Ordförande och vice ordförande ska fortsatt utses av regeringen och vara eller ha varit ordinarie domare. En sådan ordning behövs för att nämnden fortfarande ska kunna jämställas med en domstol i Europakonventionens mening.”

Alltså upplägget är ett minimum för att det ska anses rättssäkert. Denna förkärlek till partssammansatta råd och nämnder är förbryllande. Att arbeta in systematisk jäv i ett nytt system, speciellt när de ska ha domstolsliknande uppgifter, är olyckligt. En nämnd med enkom jurister eller annan förvaltningspolitisk expertis är att föredra. Den kunskap om marknaden för journalistik och den senaste tekniska utvecklingen kan i stället placeras i Myndigheten för press, radio och tv så att de som är experter på att tolka lagar och regler har tillgången till kompetensen.

I utredningen argumenterar Anette Novak för att det nya systemet kommer att ha ett kvalitetskriterium. ”Kvalitet är ett svårt begrepp i sig men ska det ändå användas definieras det bäst av branschkollegor med gedigen erfarenhet och kunnande.”

Om bara mediefolk kan avgöra vad som är hög kvalitet i medier kanske utredningen skulle ha funderat mer över hur bra det är med ett kvalitetsmått som inte går att formulera i lagar eller föreskrifter utan som ska bedömas av en branschnämnd. Tänk situationen att en tidning godkänns på alla kriterier utom kvalitetskriteriet. Hur ska den tidningen senare bete sig för att få presstödet? Hur tydligt kommer ett sådant utlåtande från mediestödsnämnden att vara? Och vad händer när nämnden byter ledamöter, ändras kvalitetsbegreppet utifrån deras personliga uppfattningar (ledamöterna ska sitta på personliga mandat så det är fullt möjligt). 

Jurister, inte journalister, borde vara de som tolkar lagar och regler, även när det gäller medier.

Än svårare blir det att hänga med i resonemanget om vilken juridisk kropp som ska innesluta mediestödsnämnden. I början ska den precis som presstödsnämnden i dag, vara i Myndigheten för radio och TV.

Filmstödet ska ge inspiration 

Men det finns en önskan att det ska komma längre bort från politiken. Åter tittar man på andra branscher och vill ha en stiftelse eller förening. ”Till skillnad mot myndigheter kan de civilrättsliga organen inte få rätten att utfärda föreskrifter, men både Filminstitutet och Författarfonden har utformat närmare villkor och riktlinjer för stödgivningen. Här kan nämnas att hela systemet för filmstöd görs om. Det har alltså inte funnits någon bred samsyn att nuvarande system fungerar bra.

Och när nämnden rent organisatoriskt fjärmat sig från politiken ska friståendet manifesteras i att branschen självt både ska föreslå och utse ledamöterna. 

Alltså det enda som regeringen, riksdag och väljare/skattebetalare (det demokratiska systemet) ska göra är att ge en klumpsumma till branschen som branschen själv, efter egna riktlinjer, ska fördela. För att ett sådant system ska få legitimitet krävs en stor öppenhet om vilka som får stödet och på vilka grunder det sker. Frågan är om en sådan öppenhet är möjlig eller ens önskvärd då det är privata företag som ska söka stödpengarna.