Debatt: Paralleller mellan löntagarfonder och vinster i välfärden

DEBATT. Det finns en rad likheter mellan debatten om löntagarfonder på 1970-talet och dagens debatt om vinster i välfärden. Båda förslagen avser en långsam socialisering och nu som då tenderar den ideologiska grunddebatten att hamna i skymundan, skriver Kerstin Hillerström, tidigare ekonomidirektör på Banverket.

Av: Kerstin Hillerström, tidigare ekonomidirektör på Banverket och ledamot i Akademin för ekonomistyrning i staten

Idén, debatten och processen kring 1970-talets löntagarfonder har väl glömts av den generation som var verksam då och kunskapen om den hos dagens unga är troligtvis fragmenterad om den överhuvud taget finns. Ändå ser jag många likheter mellan den och debatten om vinster i välfärden. Vem var aktörerna, vilka former hade förslagen och hur framskred debatten och den politiska processen? Ett flertal jämförelser kan göras och jag ska bara nämna några.

Socialisering av ägarskapet

Löntagarfondsfrågan väcktes inledningsvis som en idé nedtecknad och driven av Rudolf Meidner och Anna Hedborg. ”Med Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder skulle man överge funktionssocialismen, som kan sägas ha utgjort grunden för den svenska modellen, och övergå till socialiseringsstrategi av traditionellt snitt” konstaterar Lars Tobisson i sin bok Löntagarfonder: Så nära men ändå inte (2016). Aktörerna var inledningsvis inte någon bred allmänhet utan förslaget var ursprungligen en modell för en omfattande socialisering av ägarskapet inom näringslivet genom successiv överföring av vinster till löntagarfonder ägda av den fackliga rörelsen. Under årens lopp omformades förslaget. Det fick olika betoningar och utformningar som anpassades efter tillkommande aktörer och den politiska processen. Till slut infördes löntagarfonderna 1983 med fem mål: solidarisk lönepolitik, motverka förmögenhetskoncentration, öka löntagarnas inflytande, kollektivt sparande och slutligen även att säkra kapitalbildningen i samhället. Några av er kommer kanske ihåg Kjell-Olof Feldts dikt, tredje vägens politik och rosornas krig.

Fokus på de 7 procenten

Och det är här jag ser paralleller till vinstdebatten. Vilka grundläggande politiska ambitioner har de aktörer som initierat frågan om vinstbegränsning? Har inte allmänheten i välfärdsfrågor mest haft åsikter i frågor om kvalité, tillgänglighet och brister i olika upphandlingar? Är det så att både löntagarfonder och vinster i välfärden har en underliggande ton av socialisering som man inte gärna vill diskutera? Utan hellre paketerar om?

Men den politiska frågan om vinster i välfärden måste hanteras precis som man tvingades till när det gäller löntagarfonderna. Det är en del av processen. Formen för det är ofta att det tillsätts en utredning. När en utredning presenteras måste det politiska systemet, media och olika debattörer rapportera och ta ställning. Och det är väl där vi är nu.

När det gäller vinster i välfärden verkar ju aktörer i frågan vara överens om att det är kvalité, behovet av verksamhetsutveckling, bättre upphandlingar och kontroll av att regler och avtal följs, som är viktiga delar. Ändå fokuseras frågan på de 7 procenten. Där är begreppen och tillhörande beräkningar politiskt luddiga och det är otroligt svårt för en allmänhet att veta om det är ett bra eller dåligt förslag.

Egna varianter av lagda förslag

En ytterligare parallell är olika aktörers ställningstagande till lämnade förslag, den aktuella dagordningen, debattklimatet och olika reaktioner. I båda fallen verkar det som att civilsamhällets organisationer reagerar genom att komma med egna varianter av lagda förslag. När det gäller löntagarfonderna lade bland annat arbetsgivarnas organisation genom Erland Waldenström fram motförslag som avsåg vinstdelning. Till slut var det Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) genom Curt Nicolin som sa nej - att den här frågan diskuterar vi inte av principiella och äganderättsliga skäl och - vi deltar därför inte heller i kommittéer och utredningar inför eventuella justeringar av förslaget. Vi är helt enkelt emot själva huvudidén om en socialisering.

När det gäller vinstdelning deltar nu nejsidans organisationer i debatten med intervjuundersökningar, utredningar och hänvisningar till forskare och andra studier för att få argument för sina åsikter. Vädjande upplyser man om frågan om företagande och risk och om behovet av avkastning i stället för att ta ställning till att välfärd i privat regi ska fortsätta att vara utgångspunkten. Parallellen här är att när Meidner-Molinfonderna lanserades 1975-1978 så tog inte näringslivet och mittenpartierna fondförslagen på allvar. ”Dessa var i stället påpassligt passiva och obeslutsamma. Många i näringslivet var förvissade om att ett så radikalt socialistiskt förslag som fonderna skulle falla på sin egen orimlighet”, konstaterar Leif Widen boken Löntagarfonderna granskade (1991).

Lär av historien

Historien kan vi inte göra något åt. Möjligen lära från. Hur det gick för löntagarfonderna vet vi ju. 1991 fattades beslutet om avveckling. Men vad är man hittills ense om när det gäller vinster i välfärden?

I en gemensam rapport till Economic Forum 2015 redovisar forskarna Martin Andersson och Per Strömberg att ”många av de upplevda problemen i välfärdssektorn inte beror på förekomsten av vinstdrivande företag i sig utan snarare på att dessa sektorer privatiserades innan ett fungerande regelverk och granskning fanns på plats.” Vidare säger de att den ”politiska debatten bör, istället för att fokusera på vinsternas omfattning, handla om hur ett adekvat och ändamålsenligt regelverk med oberoende granskning” ska se ut. Regelverket bör också vara lika för privata och offentliga aktörer. Särskilt viktigt är också att i regler och avtal säkerställa att samhällsintresset tillvaratas så ”att inte det finns incitament för välfärdsföretag att attrahera mer lönsamma kunder samtidigt som mindre lönsamma stannar hos de offentliga aktörerna”, konstaterar Andersson och Strömberg.

Viktiga paralleller

Regeluppbyggnaden och granskningen har allmänhetens stöd. Men underliggande finns ändå frågan om att de 7 procenten långsiktigt kommer att leda till en överföring av välfärdssektorn till offentlig regi.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka och varna för tre viktiga paralleller:
- att både löntagarfonderna och frågan om vinster i välfärden avser en långsam socialisering
- att de ursprungliga förslagen ompaketeras och omvandlas för att få acceptans men att socialiseringstanken ändå finns kvar om än i mer dold form och
- att politiken och civilsamhället varit sena med att ideologiskt reagera på förslagen utifrån tron att de ej kommer att bli accepterade för ett genomförande.

 

Forrige artikel Trouvé och Tryding: Myt att myndigheterna ligger i storstäderna Trouvé och Tryding: Myt att myndigheterna ligger i storstäderna Næste artikel LRF: Löfvens ingång i EU-budgetförhandlingarna en besvikelse LRF: Löfvens ingång i EU-budgetförhandlingarna en besvikelse
  • Rapportera

    Janerik Larsson · senior advisor

    Vilka 7 procent?

    Mycket viktig artikel om likheterna mellan löntagarfondsdebatten och vinst i välfärden-debatten men det tycks mig som om något av författarens manus inte kommit med. Flera gånger hänvisas till "7 procent" utan att det förklarasvad som avses.

  • Rapportera

    Janerik Larsson · senior advisor

    7 %

    Det Kerstin Hillerström syftar på är vinsttaket på sju procent på investerat kapital för företag inom vård, skola och omsorg som utredningen om vinster i välfärden har föreslagit.

  • Rapportera

    Mattias Croneborg · chefredaktör och ansvarig utgivare

    Förtydligande

    Hej
    Vi har förtydligat med fakta om den föreslagna vinstbegränisningen i en faktaruta.

Strömmer (M) om toppstyre och demokratiska dilemman

Strömmer (M) om toppstyre och demokratiska dilemman

INTERVJU. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer är öppen för slöjförbud och reklamfinansierad public service. Trots anklagelser om toppstyre anser han inte att partiet har problem med interndemokratin.