Debatt: Europas regeringar måste agera

DEBATT. Europas regeringar måste vidta åtgärder för att stärka utvecklingsfinansiärernas förmåga att reagera. Afrika behöver ett politiskt svar som är lika omfattande som det i OECD:s ekonomier. Det skriver 20 undertecknare från olika länder, bland dem nuvarande och tidigare ministrar samt professorer.

Covid-19 har drabbat Afrika och dess regeringar stänger ner det normala livet. Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och deras givare intensifierar nu kampen mot viruset genom att skapa finansieringsmekanismer för att stödja regeringar över hela kontinenten. Det är välbehövligt – och brådskande.

Saknas finanspolitiskt utrymme

Afrika står redan inför en dramatisk recession, kanske till och med värre än Europas. Uppskattningar visar att minst 20 miljoner arbetstillfällen kan gå förlorade. Mycket är beroende av hur snabbt och beslutsamt vi agerar.

Förlorade arbetstillfällen och den därav följande misären kommer att öka dödstalen från själva sjukdomen. I Europa har regeringarna på hemmaplan agerat både genom att ta itu med det katastrofala hotet mot liv och hälsa, och genom att samtidigt öppna nästan obegränsade krediter för att hantera hoten mot företagen från den ekonomiska inbromsningen. De flesta regeringar i Afrika har dock inte det finanspolitiska utrymmet att agera på detta sätt, och i de fattigaste länderna finns 90 procent av arbetstillfällena inom den privata sektorn.

För de fattiga, ofta med låga inkomster och utsatta jobb, ser framtiden dyster ut. Kvinnor och flickor påverkas dessutom oproportionerligt mycket.

Viktig frontlinje

Företag inom den formella sektorn är avgörande för att uppnå välstånd och Afrika har redan i dag alltför få av dessa företag. De kan organisera arbetskraft för att skapa stordriftsfördelar och specialisering, och ordna finansiering för investeringar. Den enorma negativa chock som har drabbat Afrika riskerar nu att driva många av dessa företag i konkurs. Det skulle leda till en stor förlust av organisatoriskt kapital för dessa samhällen.

Eftersom privat kapital flödar ut från kontinenten, och regeringarna saknar både finansiering och organisatoriska kopplingar för att tillhandahålla välunderbyggd finansiering till företag, är utvecklingsfinansiärer (DFI:er) den viktiga frontlinjen i kampen för att bevara företagen.

De institutioner i Europa som är bäst lämpade att hjälpa den privata sektorn i Afrika är DFI:erna. Det finns 15 DFI:er i Europa, de är statligt ägda och statsstödda institutioner som främjar utvecklingen av den privata sektorn. De har tillsammans investerat 15 miljarder euro i Afrika och nått tusentals företag och finansierar redan i dag många banker som är verksamma över hela kontinenten.

"Kronisk brist på krediter"

Afrika behöver ett politiskt svar som är så långtgående och omfattande som det som vidtas i OECD:s ekonomier: Detta inbegriper stöd till arbetstillfällen och åtgärder för att rädda befintliga företag från att omedelbart stänga. Om inte kommer covid-19 att backa utvecklingen i Afrika med ett decennium eller mer.

Även om det har presenterats ett visst stöd till afrikanska nationer från internationella givare, är detta stöd främst inriktat på den offentliga sektorn. Det som fortfarande saknas är ett kraftfullt svar för att stödja den privata sektorn och rädda arbetstillfällen, som står inför en katastrof utan motstycke.

Den privata sektorn i Afrika spelar en större roll när det gäller att skapa sysselsättning, jämfört med hur det ser ut i mer utvecklade ekonomier. När även stora och lönsamma företag i rika ekonomier behöver stöd för att hålla sig flytande är situationen för företagen i Afrika, som lider av en kronisk brist på krediter och likviditet även i stabilare tider, mycket värre. Om inte något görs snabbt kommer många lönsamma och produktiva företag att försvinna och radera år av jobbtillväxt och ekonomisk utveckling som drivits av privata företag.

En mer robust reaktion

Utvecklingsfinansiärerna har vidtagit brådskande åtgärder för att skydda personalen och införa planer för att stödja kundernas omedelbara behov. Men DFI:erna behöver också hantera situationen i Afrika och det svar som krävs på både medellång och längre sikt, tills viruset har eliminerats. När det privata kapitalet tagit tvärstopp, måste DFI:erna vara kontracykliska och visa vägen tillbaka för andra investerare, för att ta sig igenom krisen. För att göra detta kommer de att behöva stöd.

De flesta DFI:erna har ett visst utrymme på sina balansräkningar för att svara upp till behoven, men ofta inte tillräckligt med kapital för att vara helt kontracykliska under tider av hög osäkerhet. De behöver nu en kombination av riskdelning och kapital och en större grad av flexibilitet för att kunna agera utöver sin kapacitet i den nuvarande situationen. DFI:erna måste ta detta vidare till sina styrelser och ägare och lägga fram förslag för en mer robust reaktion på krisen.

Europas bästa intresse

Det viktigaste av allt är att regeringarna, i egenskap av ägare till DFI:erna, vidtar åtgärder för att stärka DFI:ernas förmåga att reagera. Regeringarna bör fylla på med kapitaltillskott och genomföra riskdelningssystem för de europeiska DFI:erna, liksom att skapa större kapacitet för medel för teknisk assistans till afrikanska företag.

DFI:erna är de europeiska institutioner som har bäst förutsättningar att agera snabbt för att stödja den privata sektorn i sårbara länder genom att tillhandahålla nödkrediter till kunderna innan det är för sent. Det är åtgärder som inga andra institutioner kan göra.

Att göra det är inte bara en moralisk plikt, utan också i Europas långsiktiga bästa intresse, eftersom ett snabbt ingripande skulle kunna få en omvälvande inverkan på Afrikas ekonomier och radikalt förändra deras utvecklingsbanor mot en mer inkluderande och hållbar ekonomisk modell. Ett starkt svar kommer att hjälpa afrikanska ekonomier att komma tillbaka på andra sidan krisen.

José Antonio Alonso
Professor of Applied Economics, Complutense University of Madrid (Spanien)
Erik Berglöf
Professor, Director Institute of Global Affairs, LSE
Paul Collier
Professor of Economics and Public Policy, Oxford University (Storbritannien)
Alexander De Croo
Deputy Prime Minister, and Minister of Finance and Development Cooperation (Belgien)
Guilherme D’Oliveira Martins
Former Member of Parliament, Minister of Presidency and Minister of Finance (Portugal)
Stephany J. Griffith-Jones
Financial Markets Program Director, Columbia University
Nanno Kleiterp
Honorary Chairman of EDFI (Nederländerna)
Norbert Kloppenburg
Former member of the management board of KfW (Tyskland)
Bert Koenders
Former Foreign Minister (Nederländerna)
Benoit Leguet
CEO of I4CE, Institute for Climate Economics (Frankrike)
Mogens Lykketoft
Former Minister, Speaker, UNGA President (Danmark)
Kanini Mutooni
Managing Director, Toniic Institute
Franco Passacantando
Senior fellow at the LUISS School of European Political Economy in Rome (Italien)
Johann Schneider-Ammann
Former President (Schweiz)
Erik Solheim
Former Minister of the Environment and International Development (Norge)
Vera Songwe
Executive Secretary, UN Economic Commission for Africa
Lars Thunell
Former CEO of IFC (Sverige)
Erkki Tuomioja
Member of Parliament, former Minister for Foreign Affairs (Finland)
Bruno Wenn
Chairman of EDFI (Tyskland)
Thomas Wieser
Chair, High-Level Wise Persons group on the European financial architecture for development (Österrike)

Forrige artikel Jimmie Åkesson: Första maj – inte längre Socialdemokraternas domän Jimmie Åkesson: Första maj – inte längre Socialdemokraternas domän Næste artikel Handelskammaren Mälardalen: Omsättningsstödet måste förlängas Handelskammaren Mälardalen: Omsättningsstödet måste förlängas
Sanktioner kan införas mot riksdagsskolkare

Sanktioner kan införas mot riksdagsskolkare

FÖRSLAG. Ledamöter som inte närvarar i riksdagen tillräckligt ofta ska tvingas betala tillbaka arvode föreslår en parlamentarisk kommitté.

– Det är förstås helt orimligt och oacceptabelt att strunta i riksdagsarbetet och ändå fortsätta uppbära riksdagsarvode, säger talman Andreas Norlén till Altinget.