Dags för fiske i grumliga vatten?

Det var heller inte alla partier som ens ville yttra att man ville ha dem tillbaka. Att ha tagit klivet över till SD var att ha anslutit sig till en politisk paria vars företrädare inte var välkomna i de politiska förhandlingsrummen och vars väljare inte var värda att locka åter – ens för mandatens skull.

Det här syntes, på alla sätt och vis. Exempelvis i svårigheterna att mäta just SD i opinionen, där partiets väljare duckade att berätta om sina partisympatier i telefonintervjuerna. Man såg heller inte särskilt många unga män i SD-hoodie på stan. Kanske för att de var färre, kanske för att det var tämligen inopportunt att klä sig så.

SD ingår i ett eget etablissemang nu

SD spelade korten man hade. Pekade på etablissemanget. Bråkade och höll på. Den minnesgode kanske kommer ihåg att det fanns en tid då det inte var ständig regeringskris i Sverige och då det tillhörde ovanligheterna att budgetar fälldes och statsministrar hotade med extraval och avgång i parti och minut.

Så såg det politiska livet ut 2014, tills Sverigedemokraternas dåvarande vikarierande partiledare Mattias Karlsson kallade till pressträff och berättade att SD avsåg att rösta för Alliansens budget och fälla regeringen.

Nu ser mycket annorlunda ut. SD verkar numera kunna mätas hyfsat pålitligt i mätningarna. De ingår i sitt eget ”etablissemang” med M, KD och L. Det finns en guldbro i Stockholm – och på den går det muntra unga män i SD-hoodie.

Gamla sanningar om SD gäller ej?

Betyder det att man numera kan vinna tillbaka SD-väljare också? Tja, kanske! En kurva som pekar åt det hållet är kurvan över hur många av partiets sympatisörer som svarar ”inget parti” på frågan om vilket parti de anser är näst bäst efter SD.

Som mest har uppåt 30 procent av partiets sympatisörer menat att inget annat parti duger. Det var förvisso 2011, men ända fram till 2016 tyckte någonstans mellan 20 och 25 procent av SD-väljarna samma sak. Inget annat parti ansågs värt röst-mödan. 

I dag är den andelen beskedligare. 12,7 procent av SD-sympatisörerna säger att inget annat än originalet duger. (Å andra sidan kanske det är ungefär samma människor som säger det i dag som 2011, att andelen är mindre säger ju egentligen mer om SD:s tillväxt.)

Att bara 12,7 procent av SD-väljarna är avvisande till alternativ innebär likväl att det nu är match för de partier som vill vinna tillbaka förlorade väljare. Sanningen att SD-väljarna är evigt förlorade kan avskrivas.

Goda nyheter för M

Det är goda nyheter för inte minst Moderaterna, som har tappat rejält till SD genom åren och som bitvis också har fått hård konkurrens från KD om gruppen. Sedan slutet av 2019 har Moderaterna successivt ryckt ifrån som SD-väljarnas näst bästa parti och även om KD hämtade in lite i senaste SCB:n så är det nu M som är SD-väljarnas andrahandsval med bred marginal. 41,6 procent av SD-väljarna skulle välja M i andra hand, medan 22,6 av dem har KD som silvermedaljör.

I höstas lovade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin att ta tillbaka S-väljare från SD genom samtal. Det blir ett styvt jobb, att döma av SCB:n. Endast 6,6 av SD:s väljare tycker att S är ett bra andrahandsalternativ – och då är S ändå trea bland de näst bästa. Å andra sidan är 6,6 procent av det tredje största partiet väljare inte kattskit. Och MP drar förbluffande nog mer intresse från SD-sympatisörer än L. Kanhända är det, som det brukade heta, dags för både ett och två partier att i valrörelsen ge sig ut på vad som brukade kallas fiske i grumliga vatten?