Tack för ditt engagemang


Är du säker på att du vill anmäla den här kommentaren?

  • Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Skogspolitikens utgångspunkt är enligt samarbetsavtalet att skogsägarens ställning mot myndigheterna skall stärkas.

    Dag Lindgren har rätt när han framhåller att den politiska modellen för skogspolitiken inte behöver ändras. Professorerna verkar inte ha noterat att utgångspunkten för regeringens och samarbetspartiernas skogspolitik är att skogsägarens ställning skall stärkas bl a inom äganderätten.

    Att statsbyråkraterna i regeringskansliet kidnappade skogsutredningen och skrev ihop 1300 sidor med förslag på nya regleringar ändrar inte det. Det är politikerna i regering och Riksdag som bestämmer. De flesta förslagen i utredningen, förutom avregistreringen av nyckelbiotoperna är inte aktuella att genomföra om skogsägarens ställning skall stärkas.

    Riksdagens frihetsmodell passar väl in i en utveckling av mer frihet för skogsägaren. Jag har i den tidigare artikeln pekat på olika förslag. En fortsatt avreglering är nödvändig.

    Men hur skall skogsägarens ställning stärkas? Några svar får man genom att granska hur den har försämrats. Mycket förklaras genom en granskning av hur olika riksdagsbeslut ser ut och syftet med detta.

    Minoritetsregerandet med S har lett till att regeringen har utvecklat en strategi för att undvika politiska avgöranden i Riksdagen. Där skulle man behöva rätta sig efter de borgerliga partiernas syn på äganderätten. Därför har man utformat allt mer av politiken på ett sådant sätt att Riksdagen bara får fatta beslut om allmänna mål inom ett visst område.

    Regeringen och myndigheterna får därefter i uppdrag att utforma de "närmare bestämmelserna" viket de gör genom förordningar och allmänna råd. De besluten sker utan Riksdagens inblandning och möjliggör tolkningar som Riksdagen aldrig skulle gå med på. Om någon verksledning inte är "pålitlig" vid ett regeringsskifte byter regeringen ut styrelsen. Regeringen sitter också på utnämningarna i verksledningen.

    Dessa tekniker ligger bakom det angrepp statsbyråkratin genomförde på skogsägarna med hjälp av oklara artskyddsbestämmelser och den olagliga nyckelbiotopsregistreringen. Men denna teknik ligger också bakom myndigheternas manipulering av strandskyddet och älgförvaltningen. Ny kandidat är förslagen om "grön infrastruktur". När Riksdagen väl godkänt en "mild" variant tar myndigheterna över och skärper hela tiden bestämmelserna utan att Riksdagen ges tillfälle att ingripa. Strandskydd och olika miljö- och byggregler har nu blivit så omfattande att det har blivit omöjligt att t ex bygga en bostad på vissa jordbruksfastigheter.

    För att stärka skogsägaren ställning bör denna lagstiftningsteknik stoppas. Det är Riksdagen som skall lagstifta inte ansvarsbefriade tjänstemän och lobbystyrda myndighetsstyrelser. Ett rimligt krav är nu att strandskyddet avskaffas, allmänna råd inte anförs som skäl för beslut, älgförvaltningen förenklas så att länsstyrelsen bara bevakar älgstammen ur bevarandesynpunkt osv. Riksdagen skall inte delegera lagstiftningen till ansvarsbefriade tjänstemän.

    Med dessa utgångspunkter bör Riksdagens frihetsmodell utvecklas vidare. Riksdagen måste ta tillbaka lagstiftningen från statsbyråkratin och deras närstående statsfinansierade lobbyister. Det finns en stark majoritet i Riksdagen för ett sådant beslut. Skogsägarens ställning stärks när Riksdagen avvisar myndighetsstyrningen inom skogsvård, älgförvaltning, strandskydd och olika miljöområden. Riksdagen bör därför också avvisa förslagen om "grön infrastruktur" och "nationellt skogsprogram". De kan efter en oskyldig introduktion bli värre byråkratiska apparater är älgförvaltningen och strandskyddet.

Läs miljö och energi gratis i 14 dagar

  • Effektivt verktyg för omvärldsbevakning
  • Nyheter, analys och debatt om sakpolitiken
  • Sakligt och unikt innehåll
Gratis provabonnemang