Tack för ditt engagemang


Är du säker på att du vill anmäla den här kommentaren?

  • Sverker Liden · Jägmästare, civilekonom

    Ansvarsbefrielse, ansvarslöshet och kaos är regeringens styrmetod inom skogssektorn.

    En fråga som sällan tas upp i politiska diskussioner är hur regeringen väljer att styra det formella beslutsfattandet i statsförvaltningen. Om man ser på statsbudgeten kan man dels utgå från nivån på beslutsfattaren och dels från hur medelstilldelningen styrs.
    Under en tid i finansdepartementet arbetade jag som opolitisk tjänsteman med att granska budgetar, förslag till regeringsbeslut och lagstiftning inom socialförsäkring, sjukvård, energi- och industripolitik. Då granskar man inte bara om beräkningarna av ett anslag är korrekta och ger avsedd effekt utan även vem som kan fatta olika beslut när medlen skall disponeras, vem som kan ändra reglerna, öka eller minska anslaget och om det finns inbyggda kontroller. Exempel på kontroller är tjänstemannaansvar, en ekonomisk ram som inte kan överskridas eller noggrant specificerade regler för vem som kan tilldelas medel. Vad regeringen väljer att föreslå Riksdagen beror t ex på hur mycket pengar det gäller, om frågan som skall lösas är komplex, om det är ett rättighetsbaserat bidrag osv.
    I de stora bidragssystemen väljer regeringen och Riksdagen alltid att låsa fast bidragsbestämmelserna med riksdagsbeslut. Det kan bara ändras genom ett nytt riksdagsbeslut. Finansministern skulle aldrig acceptera att en myndighet fritt skulle få bestämma hur stort barnbidraget eller grundpensionen skall vara. I frågor som gäller det statsbyråkratin anser vara deras domäner (t ex skattebetalarnas pengar) är man mycket noga med att själv hålla i taktpinnen.
    Men med medborgarnas egendom och rättigheter är det inte så noga. Där flyttas besluten ut i myndigheterna eller i ännu värre moras i programgrupper med massor av intresse- och lobbygrupper inblandade. Allt för att försöka få till stånd beslut som regeringen inte själv vill fatta eller vara ansvarig för och som det förmodligen inte finns lagligt stöd för. Minoritetsregeringen skulle inte få majoritet i Riksdagen för sina förslag. Därför försöker regeringen flytta ut politiska beslut i myndigheterna.
    Det strider mot den svenska förvaltningsmodellen, där alla politiska beslut skall fattas av regering och Riksdag medan myndigheterna skall sköta löpande ärendehantering med stöd av klara lagar och förordningar. Exempel är att Skogsstyrelsen hittar på grunderna för den egna konfiskationen av mark eller att Naturvårdsverket lagstiftat om att allemansrätten inte bara skall omfatta EU-medborgarna utan alla som vistas i Sverige. Det betyder att regeringen anser att en ny ledning för Naturvårdsverket också kan kraftigt inskränka allemansrätten. Riksdagen är förmodligen inte informerad eller tillfrågad trots att det fördes en omfattande diskussion om allemansrätten vid EU-inträdet.
    En stor del av det kaos som råder inom miljöarbetet inom skogsbruket genom skogsvårdslagen och jaktlagen beror på att miljöministern och regeringen har valt att skapa kaos genom att förmå Riksdagen att fatta luddiga beslut, hitta på egnauppdrag till myndigheterna, vägra svara på myndigheternas krav på klarlägganden, acceptera att myndigheterna börjar styra efter "allmänna råd" som de själva har hittat på, agera långt utanför sina ekonomiska ramar, inte göra prioriteringar, inte ha kontroll över besluten och vad de leder till.
    Det är inte för inte som miljöpartiet och regeringen har tillsatt en planeringschef i miljödepartementet vars mest kända bedrift är att organisera attacker på kärnkraftverk. Miljöpartiets respekt för lag och ordning och andras rätt är obefintlig om den inte stämmer överens med deras egen uppfattning. Miljöpartiet och regeringen har organiserat en massiv attack på skogsägarna och äganderätten genom att släppa loss en ansvarsbefriad statsbyråkrati börja konfiskera och socialisera egendom som de inte ämnar betala för. Nu framkommer också att lobbyorganisationer som Naturskyddsföreningen är direkt inblandad i den s k "myndighetsutövningen" med åtföljande konfiskation av nyckelbiotoper vars beslut skogsägaren inte kan överklaga. Uppläggningen från miljöministern och regeringen är att skogsägare som vill behålla sin egendom tvingas till långvariga och kostsamma processer mot staten. Det orkar de flesta inte med. Redskap för dessa övergrepp mot skogsägarna är Kammarkollegiet och Skogsstyrelsen som ställer upp på politiseringen av sin myndighetsutövning. En rimlig konsekvens är att generaldirektörer, landshövdingar och andra delar av verksledningen som politiserar sina myndigheter bör ställa sina platser till förfogande vid ett regeringsskifte. En ny regering bör kunna ta ställning till om de har förtroende för dem.

Läs miljö och energi gratis i 14 dagar

  • Effektivt verktyg för omvärldsbevakning
  • Nyheter, analys och debatt om sakpolitiken
  • Sakligt och unikt innehåll
Gratis provabonnemang