Tack för ditt engagemang


Är du säker på att du vill anmäla den här kommentaren?

  • Marie ·

    Jag är en del av detta!

    I april 2017 åkte jag och hämtade en av mina elever som hade kastats ut från sitt boende, förlorat sin gode man, sin BUP-kontakt och hela sitt sammanhang i livet. Han hade skrivits upp till 18 år och fått avslag på sin asylansökan av en handläggare på migrationsverket som inte ens hade träffat honom. Pojken var vid denna tidpunkt 16 år gammal och svårt traumatiserad. När jag körde hem honom chockades jag av insikten om att jag och mitt hem var det enda han hade i sitt unga liv. I mina händer hade jag fått fullt ansvar för en hel människa utan att någon myndighetsperson visste vem jag var eller över huvud taget brydde sig om det. Jag hade kunnat vara pedofil, hallick, missbrukare eller misshandlare men ingen var intresserad av det. Hade inte pojken fått flytta hem till mig hade han skickats till något asylboende för vuxna. Där hade han delat rum med X antal främmande vuxna män, han hade inte fått gå i skola, det hade inte funnits personal nattetid och varit klent med personal dagtid. På dessa boenden förekommer frekvent alkohol, droger, sexuella övergrepp och våld. Pojken bor kvar hos mig och varje dag är jag tacksam över att jag har möjlighet att hjälpa en medmänniska och att jag har förmånen att kunna påverka en annan människas liv i positiv riktning. Jag är emellertid för all framtid djupt besviken på det land, Sverige, som tidigare för mig var en rättsstat. Det är helt sanslöst att samhället rent ut sagt skiter i ett traumatiserat barn och att barnet i fråga av ren tur får hjälp av en privatperson med goda avsikter. Jag saknar medicinsk utbildning och har bara min livserfarenhet och sunda förnuft att falla tillbaka på.

Läs utbildning gratis i 14 dagar

  • Effektivt verktyg för omvärldsbevakning
  • Nyheter, analys och debatt om sakpolitiken
  • Sakligt och unikt innehåll
Gratis provabonnemang