Socionom: Minska dokumentationshysterin inom socialtjänsten

Socialtjänsten är en mångfacetterad verksamhet som det skrivs en del om, speciellt den senaste tiden, till exempel i samband med gängkriminalitet och barn i utsatta miljöer. Det skrivs oftare från ett ganska grunt utifrånperspektiv än utifrån ett perspektiv från någon som arbetar i verksamheten.

Socialsekreterare som temperaturmätare

Jag har länge tänkt att det är märkligt att vår yrkesgrupp så sällan kommer till tals, eller själva väljer att yttra oss i denna, och även andra viktiga samhällsfrågor. Men nu är det som att något börjar brista inom många av oss som är yrkesverksamma i alla människovårdande yrken, så även för mig. Jag arbetar som nätverksledare och familjebehandlare inom socialtjänstens öppenvård och jag har tidigare arbetat som socialsekreterare med barn och ungdomsfrågor. Jag har också arbetat som skolkurator, på ungdomsmottagning och i en frivilligorganisation.

Man blir en ganska bra temperaturmätare på vad som händer i samhället. Det finns såklart inte ett givet svar kring orsakerna till ökande psykisk ohälsa hos unga, saker hänger alltid ihop systemiskt. Jag tror att det är en väldigt specifik egenskap hos socialarbetare, att bli bra på att se människan i sitt sammanhang. Det betyder att det ofta inte finns några enkla svar, arbetet i sig är prövande och processinriktat. Enkla svar på svåra frågor känns bra, men leder sällan till den skillnad som verkligen är en skillnad.

I ett samhälle som har blivit alltmer polariserat, specialiserat och papprifierat finns flera viktiga saker som spelar roll för ungas dåliga mående. Till exempel hänger det ihop med vuxnas dåliga mående. Alltfler barn och unga har föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Och hur tas allt detta dåliga mående omhand? Ja, sådär, är det korta svaret. Piller, långa väntetider, korta ”effektiva” samtalskontakter/stödkontakter. Alltmer fungerar det ju så i hela samhället, att vi alla ska vara kapabla att klara av väldigt mycket själva. Var finns alla ”lotsar” nuförtiden?

Farlig hänvisningssjuka

När jag började min yrkesbana fanns fler instanser som kunde ha årslånga kontakter med människor som behöver stöd. Det finns, och har alltid funnits föräldrar och vuxna som har rätt stora svårigheter att klara av basala saker, och i takt med att samhället kräver alltmer av den enskilda individen, som ska uppvisa allt högre grad av egen motivation och kraft, är det alltfler som inte orkar.

Det finns en hänvisningssjuka och specialisering som fungerar (inte fullt lika dåligt) för dem som bemästrar systemet, men det har blivit lättare att falla emellan stolarna. Systemet har inte kollapsat, det fungerar precis som tänkt en massa gånger. Men när du inte själv förmår att navigera, då kan det vara oerhört förvirrande. Vi utreder och diagnosticerar som om det inte fanns någon morgondag, men sedan hänvisas man till att alltid själv ansöka, vara motiverad och kapabel, och de stödfunktioner som fanns förr har blivit färre.

Allt oftare ska insatser och stöd lotsas genom ett alltmer byråkratiskt maskineri, inte sällan med absurt långa väntetider, så när hjälpen väl kommer kan patienten redan vara död.

Jag önskar mig inte tillbaks till hur allt fungerade för 25 år sen. Men detta mätande och vägande, detta utvärderande (som ofta blir av helt fel saker, nämligen det som lätt kan mätas, vilket sällan är kvaliteten i förändringsprocesser som pågår under lång tid) och denna alltmer bristande tillit till socialarbetarens egen förmåga att bedöma vilken hjälp en ungdom, familj, klient behöver? Allt oftare ska insatser och stöd lotsas genom ett alltmer byråkratiskt maskineri, inte sällan med absurt långa väntetider, så när hjälpen väl kommer kan patienten redan vara död.

Som ofta beskrivs i olika samnanhang råder det även en stark polarisering i så många frågor inom socialtjänstens område, och de enklaste svaren brukar trumfa de mer komplexa. Det är ett otroligt svårt (och roligt) arbete att motivera och stödja någon genom en förändringsprocess. Det kommer att ta tid, det kommer att göra ont, och du kommer att bli utmanad.

Ansvarsbefria inte de unga

Så hur bra blir det att mäta klientens upplevelse av hur hen blir bemött i varje givet ögonblick, när du också måste utmana den du hjälper: påtala bekymmersamt drickande, knepiga attityder till dina barn, alltför gränssättande eller icke gränssättande beteende? Många letar efter någon att skylla på, men färre tar ansvar. Det gäller verkligen inte främst klienterna: barnen och familjerna, men alla runt ikring. Socialtjänsten mot BUP, skolan mot socialtjänsten, föräldrar mot andras barn eller föräldrar, ungdomar mot samhället, mediescoop mot myndigheter, tjänstemän mot politiker och inte minst all den destruktiva kraft som alltför många skilda föräldrar lägger på att förgöra varandra, med barnen som insats.

Ju mer vi alla ägnar tid åt att jaga någon vars fel det är, ju fler barn och unga kommer få irrelevant ”hjälp” att hitta förklaringar som ansvarsbefriar dem från sina egna liv.

Missförstå mig rätt; jag menar verkligen inte att alla bara ska ta sig i kragen. Men att få bli utmanad och stöttad samtidigt, av samma hjälpare som inte byts ut en gång i halvåret, där förändringsprocesserna tillåts ta tid, och inte avslutas efter en kort tid om du inte är effektiv nog – den delen av hur hjälparsamhället fungerade för 25 år sen vill jag gärna tillbaka till.

”Dokumentationsgalenskap”

Så, vad kan förändras? Till att börja med kan den vansinnigt ökande dokumentationsgalenskapen hejdas. Varje dokument fyller absolut ett syfte när det gäller att mäta kvalitet, utvärdera insatser, journalföra och dokumentera, men den sammanlagda tyngden på allt blir helt omätbar. Vi, liksom inom sjukvården, ägnar alldeles för lite tid åt direkt klientarbete jämfört med att dokumentera och utvärdera vårt arbete för att en ökande mängd chefer som befinner sig allt längre från kärnverksamheten ska kunna utvärdera våra jobb. Om alla ska jobba strategiskt blir det inga kvar på golvet.

Men det bästa är att det finns saker att göra, om man vill ändra på en del av det som är dåligt med dagens förutsättningar.

Det första man bör göra är att minska dokumentationshysterin. Det har sagts förr, och av många, men tål att sägas igen. Och gör det inte genom att ersätta ett system eller blankett med något annat fiffigt för att mäta samma sak. Vid minskad dokumentation får vi kanske acceptera att en del av utvärderings- och planeringsmöjligheterna minskar.

Minska administrationen

Om administrationen försvinner blir det mer tid och lust till själva görandet och jobbet med klienter på golvet. Om vi litar mer till yrkesverksamma socionomers kompetens kanske till och med fler får mer hjälp, i stället för att bedömas och utvärderas och sedan avslutas. Och fler socionomer kanske stannar kvar på sitt jobb då arbetsglädjen och trivseln kan öka när vi får göra mer av huvudsyftet med vårt arbete, det vill säga klientkontakt med långsiktigt förändringsarbete.

För det andra måste längre kontakter tillåtas. Det finns ofta en tidsbegränsning på någon nivå i antal besök eller hur länge man kan vara aktuell. Det finns en låg tolerans för goda kontakter som inte är behandlande eller leder till en mätbar förändring.

Tidigare ansågs kontaktperson för ungdomar vara något som gagnade socialt utsatta ungdomar, även om det inte gav resultat så snabbt. Förändring är en vindlande process som tar tid, ett steg fram och två tillbaka, eller tvärtom. Alla de som tar mycket längre tid på sig till förändring får sämre hjälp. Det kanske inte leder till förändring eller förbättring, men det kanske gör tillvaron mer dräglig och hanterbar? Till exempel de ”hemmahosare” som fanns förr (familjepedagoger som ofta arbetar i hemmiljön) eller kontaktfamiljer till barn i socialt utsatt miljöer.

Tillåt relationsbyggande

Förr var tanken att bygga relationer snarare än att åstadkomma förändring på kort sikt. Men är det något man vet via forskning är det att goda relationer har ett terapeutiskt värde i sig. Det finns många goda och bra behandlingskontakter, men i många fall får de inte pågå så länge som klienten efterfrågar. Det kan upplevas som en stress att avsluta kontakter, kanske parat med en svårighet hos oss professionella att stå ut med att bara lindra och inte alltid nå snabb förändring. Många som inte når resultat lämnas i alltför hög utsträckning till ingen hjälp alls.

För det tredje behöver tilliten ökas till professionen. I dag är det svårt att hitta någon politiker som inte vill satsa på tidiga insatser, men i verkligheten är det inte riktigt samma sak ute i kommunerna. Det är vanligt med underdimensionerade verksamheter, både gällande personaltäthet, men även kostsamma insatser som det i slutändan kan bli än kostsammare att låta bli att göra.

Lita på professionen

Till exempel tidigare eller bättre placeringar på kvalitativa verksamheter, en generösare syn på insatsen kontaktpersoner och kontaktfamiljer, att tillåta längre stödkontakter, att ha förutsättningar att göra noggrannare barnavårdsutredningar, att arbeta mer med barns nätverk och även med mer socialsekreterarestöd. Till det krävs duktig personal som vill stanna på sitt jobb. I dag är personalomsättningen väldigt ofta skrämmande hög, vilket till del kan förklaras med att det sällan lönar sig i lönekuvertet att stanna på samma arbetsplats. Att byta jobb är förmodligen det mest effektiva sättet att få upp sin lön.

Kort och gott: socialtjänstens verksamhet är för viktig, faktiskt livsavgörande, för att inte det ska vara en angelägenhet för alla att förutsättningarna är så bra de kan vara.