Samhället får inte profitera på anhörigas kärlek

1,3 miljoner vuxna i Sverige vårdar, stödjer eller hjälper regelbundet en närstående som behöver det på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller ålder. Till det kommer många barn. Det handlar alltså om väldigt många människor och de flesta berörs någon gång i livet. De gör ovärderliga insatser, inte minst för samhället, som knappast skulle klara vård och omsorg utan dem, och det lär inte bli lättare i framtiden.

Många sliter oerhört och får sin livskvalitet försämrad, drabbas själva av ohälsa och får dessutom sämre ekonomi. Det är inte rimligt.

Anhörigperspektivet saknas

Samhället måste därför ha ett anhörigperspektiv. Vård och omsorg försöker i dag arbeta mot det som kallas individcentrerat förhållningssätt, där patienten är i centrum och ska ges delaktighet och inflytande över sin vård. Det är mycket bra, men det räcker inte. Det är en lång väg kvar tills vi har ett fullt ut infört anhörigperspektiv. Till det krävs ordentlig insikt om att de flesta patienter, klienter eller vad de nu kallas, har relationer som också påverkas i hög grad av den närståendes sjukdom eller funktionsnedsättning, och den vård – eller brist på vård – hen får. De anhöriga måste också få vara delaktiga, och deras behov behöver göras tydliga.

Anhörigas insatser måste alltid vara frivilliga. Många både kan och vill vara behjälpliga, men för att de ska orka måste villkoren vara rimliga. Många sliter oerhört och får sin livskvalitet försämrad, drabbas själva av ohälsa och får dessutom sämre ekonomi. Det är inte rimligt.

Allt mer vård sker i hemmet

Utvecklingen går också mot att allt mer vård sker i hemmet och då blir det förstås ännu viktigare att också ha ett anhörigperspektiv. De måste vara delaktiga, och deras synpunkter påverka vad som ska ske i det egna hemmet, kanske det gemensamma sovrummet till och med. Och inte minst måste de få en verklig möjlighet att ta ställning till i vilken mån de kan och vill hjälpa till med vård- och omsorgsuppgifter.

Det bästa anhörigstödet är givetvis en bra vård och omsorg till den närstående, så en kan känna sig trygg. Men utöver det behöver många anhöriga få stöd i sina insatser och för sin egen skull. Enligt Socialtjänstlagen har kommunerna en skyldighet att ge ett sådant stöd, men det ser dessvärre väldigt olika ut runt om i landet. Och väldigt få anhöriga känner till att de kan få det.

Omsorg måste kunna förenas med förvärvsarbete

Ett viktigt krav är att stödet måste bli mer likvärdigt och att informationen till anhöriga måste bli mycket bättre. Här har sjukvårdens personal en nyckelroll. Det är ofta dem som anhöriga möter först.

Det måste vara möjligt att förena anhörigomsorg med förvärvsarbete. De flesta anhöriga är i yrkesverksam ålder, och av dem har omkring 150 000 personer tvingats gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba på grund av sitt omsorgsansvar. I dag ser vi det som självklart att moderna arbetsgivare tar hänsyn till att många medarbetare har ett föräldraansvar. På samma sätt måste man inse att var femte medarbetare tar ansvar för en närstående som behöver det på grund av ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det handlar till exempel om möjligheter att följa med på vårdbesök, myndighetskontakter eller ibland akuta insatser när något händer med den närstående. I dag ryker semesterdagar för många, som egentligen är tänkta för återhämtning.

Många anhöriga både kan och vill stödja och hjälpa den som står dem nära när denne drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning. Med rätt förutsättningar kan det ge en djup tillfredsställelse för dem det berör och relationen kan fördjupas. Men det kräver att vården och samhället också ser och tar hänsyn till de anhöriga, inte bara är individcentrerat utan också har ett anhörigperspektiv.

Detta kämpar vi för i Anhörigas Riksförbund. Det handlar om kärlek, men samhället får inte profitera på anhörigas kärlek.