Det går inte att stoppa ungdomskriminella utan stöd till föräldrarna

Under valrörelsen pågick det en intensiv debatt om hur ungdomars rekrytering in i kriminalitet ska stoppas. Nu är valet avklarat och det är dags att gå från ord till handling. För att nå resultat måste Sveriges beslutsfattare lyssna på den expertis som finns på området.

Föräldrar måste inkluderas

Jag har arbetat med utsatta ungdomar i över 30 år och de senaste 15 åren driver jag, tillsammans med erfarna kollegor, behandlingsverksamheten Hassela Skåne. Vi har en bred kunskap om hur barn, ungdomar och familjer fungerar och vi möter varje dag unga människor som utgör riskgruppen för att rekryteras in i kriminella gäng och för oss är en sak tydlig: föräldrarna måste inkluderas i det brottsförebyggande arbetet.

Vårt arbetssätt skiljer sig från många andra insatser. Vi möter barnen, ungdomarna och deras föräldrar hemma i deras miljö och på de tider de behöver stöd. Vi är övertygade om att man måste möta hela familjen för att nå verkliga resultat. Det räcker inte att ge insatser till ungdomar i riskzonen. Vi kan genomföra de mest effektiva insatserna långt tidigare, när vi får möjlighet att arbeta även med föräldrar, syskon och övrigt nätverk.

Att ha ett ”barnperspektiv” får bäst effekt när vi kan stötta föräldrar till att skapa en mer trygg och förutsägbar tillvaro för barnen. På det sättet får insatserna en helt annan varaktighet än när man först ger alla insatser till det äldsta barnet, några år senare till barn två och sedan kanske till nästa barn i syskonskaran. Kan vi stötta föräldrarna och de yngre syskonen direkt sparas stora resurser, både ekonomiskt och i psykiskt mående. Vikten av det förebyggande arbetet bekräftas bland annat av BRÅ-rapporten Skjutningar i kriminella miljöeroch Bris-rapporten Barns rättigheter i skottlinjen.

Rädsla och okunnighet

Debatten har också handlat om att föräldrar inte ”vill ta emot det stöd socialtjänsten anser att de behöver”. Vår erfarenhet är att det nästan uteslutande handlar om att föräldrarna är rädda och okunniga, vilket ibland bottnar i bristande kunskap både språkligt och om hur socialtjänsten fungerar. Liknande tankar förs fram av Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete, i en intervju med Svenska Dagbladet.

Många väldigt kapabla föräldrar hamnar i facket ”oengagerade, ansvarslösa och omöjliga”. 

Vi behöver möta föräldrarna där de är och stötta på det sätt som varje individuell familj behöver. Ibland behöver vi se till att det finns resurser för att förklara på det egna modersmålet, ibland behöver vi följa med till det första mötet hos en myndighet och ibland behöver vi hjälpa till i akuta situationer som uppstått hemma eller på skolan.

Kommunerna sparar på fel saker

När vi får arbeta på det sättet ser vi snabbt stora förändringar och ofta kan man undvika en placering av barnen och ungdomarna. Tyvärr sparar kommunerna ofta in på föräldra- och familjestödet och vi har full förståelse för att man har en begränsad budget att hålla sig till. Men i relation till debatten att lagstifta för att tvinga föräldrar att ta emot stöd är vår önskan att man redan nu gör så mycket som möjligt inom befintlig lagstiftning. Framför allt är det ologiskt att spara in på stödet till föräldrar och samtidigt föreslå åtgärder som tvingar dem att ta emot just detta stöd.

Många väldigt kapabla föräldrar hamnar i facket ”oengagerade, ansvarslösa och omöjliga”. Men i själva verket handlar det ofta om att de saknar kunskap, är rädda eller utmattade. Med relativt enkla insatser skulle man kunna stötta dessa föräldrar i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag och en stor del av dessa problem skulle kunna övervinnas.