Vattendirektivet: Regeringsprövning av åtgärdsprogram ett illusionstrick

Av: Sindre Langaas

forskningsledare vid Norsk institutt for vannforskning (NIVA)

I ett par tidigare debattartiklar har jag argumenterat för en reformering av beslutsmaktordningen och organiseringen av arbetet med genomförandet av vattenförvaltningen enligt EU:s vattendirektiv. Mitt huvudförslag till ändring är att beslutsmakten ska flyttas till regeringen.

Den gången var det i anslutning till Miljömyndighetsutredningens slutbetänkande som föreslog att formellt huvudansvar och beslutsmakt skulle flyttas från de fem vattenmyndigheterna, placerade på fem olika länsstyrelser, till den nationella Havs- och vattenmyndigheten. Det vill säga från regionala myndigheter till en central miljömyndighet, men utan något större rikspolitiskt ansvarstagande än tidigare.

Ungefär samtidigt gick tidsfristen ut för att avge yttranden på de förslag till juridiskt bindande miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram som de regionala vattenmyndigheterna tagit fram. Dessa har mött starkt motstånd från bland annat kommuner, regioner, VA-bolag, statliga myndigheter och lantbrukarröster. Förslagen anses vara orimliga eller delvis felaktiga – samtidigt som de är juridiskt bindande. Och då alltså beslutade av expertorgan utan politiskt helhetsansvar.  Detta har föranlett till exempel landsbygdsminister Sven-Erik Buchts (S) uttalande "Politiken har ställt sig helt på sidan och lämnat över allt ansvar till myndigheterna…. Jag vill titta på hur vi kan återta initiativet". (Jordbruksaktuellt 5 maj)

Västra Götaland använder livlinan

Centerpolitikern Kristina Yngwe har av samma anledning ställt en interpellationsfråga som ska besvaras av miljöminister Åsa Romson (MP) i riksdagens kammare den 21 maj. Och med anledning av de kritiska yttranden från många instanser har nu även Vattenmyndigheten vid Länsstyrelsen i Västra Götaland valt att använda den enda politiska livlina som finns inbyggd i den unika, svenska vattendirektivsmodellen – de har begärt en regeringsprövning av åtgärdsprogrammet. Samma sak skedde vid förra beslutstillfället, år 2009. Då valde regeringen att avböja. Sannolikheten är stor för att det sker även denna gång.

Regeringen är nämligen bakbunden av de normer som har beslutats av de egna tjänstemännen och experterna.

Men, om de denna gång faktiskt väljer att pröva förslaget till åtgärdsprogram, hur ska det ske och vad kan Sven-Erik Bucht och Åsa Romson faktiskt göra? Åtgärdsprogrammet är en kunskaps- och modellbaserad konsekvens av hur tjänstemännen och experterna har beslutat om miljömålen, mål som i Sverige är juridiska normer. Och normer som regeringen inte kan pröva så som regelverket har utformats. Att ändra åtgärdsprogrammet utan att samtidigt ändra på normerna är därför inte logiskt och kunskapsbaserat, och skulle lätt upptäckas av EU-kommissionen.

Regeringsprövning ett illusionstrick

När nu många kritiska röster har dämpats i väntan på att regeringen ska komma på banan och göra politiska rimlighetsavvägningar vill jag hävda att detta är ett rent illusionstrick. Regeringen är nämligen bakbunden av de normer som har beslutats av de egna tjänstemännen och experterna. Slutsats: Den svenska vattendirektivsmodellen bör reformeras – från grunden. Mycket är bra och kan behållas, men dit hör definitivt inte den nuvarande beslutsmaktsordningen.