Våra samiska ungdomar frågar sig: Hur ska man få rättvisa?

När en ursprungsbefolkning får sin rätt i nordiska domstolar, väljer staterna att ignorera utslagen i domstolarna. Man begraver internationell modern rättsutveckling i betongtunga utredningar med för majoritetssamhället passande direktiv. Alternativt bortser man helt enkelt från domstolsutslagen.

Ett annat recept, lika gammalt som koloniseringsprocessen själv, är att söndra  och härska. Vilket blir tydligt om man följer skeendet efter Saarivuomadomen. Politiken i de  nordiska länderna anser sig ha monopol på tolkningarna av internationell urfolksrätt.

Att slå ut uråldriga gröna näringar tycks inte bekymra makthavarna det minsta. 

Sverige och Finland har konsekvent satt sig upp mot urfolkens rätt till existens. Att en urfolkskultur är beroende av sina traditionella näringar och territorier är ingen nyhet. Det konstaterade redan kolonisatörer under koloniseringen av den Amerikanska kontinenten, något som förfinades i USA under sent 1800-tal. Att utrota bytesdjur för en nomadiserande jägarkultur är effektivt om man vill tillintetgöra en kultur.

Vilket förtroende skapas?

Att ratificera ILO:s konvention 169 som stärker urfolks och stamfolks rätt till sina traditionella marker och territorier tycks vara otänkbart för Sverige och Finland. Kan det finnas ett samband med var naturresurserna finns? Eller har det bara att göra med ett allmänt ogillande av världens ursprungsbefolkningar? Vilket förtroende skapar dessa exempel? Vad ska man med lagar till, de ändras ju efter rådande majoritets önskan eller de med högsta tonläget eller störst börs.

Tron på rättssamhället är verkligen i gungning. Våra samiska ungdomar frågar sig: Hur ska man få rättvisa? Till detta skall man lägga till de förändringar som den extraherade industrin verkar för både nationellt och på EU-nivå. Att nedmontera det lilla skydd som finns för urfolk och miljö är något som pågår i hela Norden, allt i den gröna omställningens namn. Att slå ut uråldriga gröna näringar tycks inte bekymra makthavarna det minsta. Att total haverera ekosystem är numera en självklarhet, ingen höjer på ögonbrynen. Vi ska ju bli koldioxidneutrala och gröna.

Ett cirkulärt tänkande är något som de västerländska industrikulturerna borde ställa om till. Men icke, jakten på tillväxt i ekonomiska mätbara begrepp är det som styr. Att ekosystem kollapsar och jordens resurser krymper i en våldsam takt är inget som bekymrar.

Vad återstår?

En gemensam tanke och styrande norm hos ursprungsbefolkningar jorden runt är den att hushålla med resurserna. De skall finnas för kommande generationers behov.

Vår samtids hjältar är de människor som benämns aktivister och bärs bort av rättsstaternas väktare. När juridiken urholkas och domar ifrågasätts av lagstiftarna själva, allt för att tillgodose majoritetssamhället, vad återstår det då för det samiska samhället?