"Sverige i stort behov av ett skogsprogram värt namnet"

Sten B Nilsson
Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike

I arbetet med Sveriges nationella skogsprogram (NSP) är det angeläget med ett fungerande koncept för hållbarhetsbegreppet. Ett koncept där cirklar och staplar ersätts med en modell med ekologisk hållbarhet som ett fundament.

Förvaltaren av Västerbottens allmänningsskogar Anders Pettersson menar i en replik att vi måste acceptera att vi inte kan få en samsyn och plattform om detta och andra frågor. Därför tror han att ett nationellt skogsprogram inte är möjligt i dag utan ”först en vacker dag” i framtiden.

Andra länder klarar det

Begreppet ”Frihet under ansvar” har lika många definitioner som det finns debattörer och jägmästare. Vad frihet är begriper de flesta men vi måste reda ut vad ansvaret innebär.

Det hade varit mycket intressant om Pettersson hade utvecklat varför det är så. Vad är det som är så unikt med Sverige i detta avseende jämfört med andra likvärdiga länder?

I Finland hade man ’en vacker dag’ redan för mer än 20 år sedan och skogsprogrammet har upplevts och upplevs som en stor styrka i den skogspolitiska processen.

Österrike var också sena med att utveckla sitt skogsprogram men har nu ett starkt program som är signerat av cirka 60 olika intressentorganisationer. Tyskland är en federation och skogspolitiken sköts av delstaterna och vissa av dessa har mycket starka skogsprogram, till exempel Bayern. Så varför kan inte Sverige?

Intressant av Pettersson

Generellt tycker jag att Petterssons replik är intressant och välskriven. Han tycker inte att det är bristen på ett uthålligt hållbarhetskoncept som utgör bromsen för utvecklingen av skogsprogrammet utan något annat. Men samtidigt säger han att vi måste lösa ’hållbarheten inom den del som handlar om klimat och miljö’, ’brukande kontra bevarande för mångfaldens skull’, och ’vad är hållbarhetsvinsten med att strypa den svenska skogstillväxten och beskära industrin på råvara’. Pettersson säger vidare ’insikten av att alla mynt har en baksida är viktig när samhället ska välja hur naturresurser ska användas på bästa sätt. Det är inte alltid självklart vilket spår som är det mest hållbara när alla aspekter vägs in’.

Ovanstående områden utgör ju centrala delar i ett fungerande hållbarhetskoncept som vi saknar i dag. Diskussionen om myntets två sidor är viktig och det är därför vi behöver ett starkt hållbarhetskoncept som hela riksdagen står bakom. Så i själva verket tycker jag att Pettersson argumenterar för utvecklingen av ett starkt och fungerande hållbarhetskoncept.

Jag är helt oense med Pettersson om att vi skall acceptera att vi inte är redo för en gemensam plattform för hur den svenska skogen skall användas. Min bestämda uppfattning är att det är helt avgörande för Sverige som skogsnationen att lösa denna gordiska knut nu. Om inte kommer omvärld och marknad ifrågasätta svenskt skogsbruk. Vi måste därför helt enkelt få till ett nationellt skogsprogram som riksdagen står bakom. Där är vi inte i dag.

Överens om vikten av god debatt

Anders Pettersson och jag är dock helt överens på en punkt. En konstruktiv skogsdebatt är bra och behövs. Den 9 oktober återstartar nu arbetet med ett Nationellt skogsprogram. I botten är vi överens om många saker kring den svenska skogen och dess möjligheter.

Konflikthantering bygger just på att man samlas kring det man är överens om och därefter löser det man inte är överens om. Det bör vara en bra modell för det fortsatta NSP-arbetet. Analyserar man den svenska skogsdebatten är det tre kärnfrågor som sticker ut. Det är hållbarhetsfrågan, kunskapsbehovet samt begreppet ’Frihet under ansvar’. Därutöver finns det sidodebatter som särintressen driver om äganderätter, ersättningsfrågor och myndigheternas roll.

Tre kärnfrågor

Men låt oss konstatera att det finns tre kärnfrågor som NSP måste hantera;

1. Hållbarhetsfrågan. Vad är ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart skogsbruk. Med vikande lönsamhet i skogsbruket och allt färre anställda blir även landsbygdsfrågan en central hållbarhetsfråga.
2. Kunskapsbehovet. Att enbart låta skogsbrukets egna forskare ta fram ”sanningar” är ingen hållbar väg framåt. Vi måste bl.a. reda ut frågan om kolets cykler i skogen, hitta våra sista skyddsvärda skogar och våga diskutera alternativa framtidsbilder.
3. Begreppet ”Frihet under ansvar” har lika många definitioner som det finns debattörer och jägmästare. Vad frihet är begriper de flesta men vi måste reda ut vad ansvaret innebär.

Så jag föreslår därför att regeringen snarast tillsätter fristående arbetsgrupper inom NSP som just får uppgifter att arbeta fram lösningar på de tre huvudfrågorna konflikten handlar om; hållbarhetsbegreppet, kunskapsuppbyggnad med fokus på kolets cykler i skogen och skyddsvärda skogar, och vad innebär fundamentet ’Frihet under ansvar’.

Med ett sådant upplägg kan NSP föras framåt. För Sverige behöver verkligen få till ett nationellt skogsprogram värt namnet om vi skall kunna kalla oss en ledande skogsnation i fortsättningen.