Södra: "Skogsstyrelsens kampanj vilseleder"

Av: Marcus Svensson
näringspolitisk kommunikatör, Södra

Kritiken mot att myndigheter ägnar sig åt opinionsbildning är alltjämt relevant. Sedan Förvaltningskommitténs grundliga genomgång för snart över tio år sedan kan vi konstatera att mycket lite eller inget alls hänt. Ramverket för informationsgivning är brett och ger stort utrymme för tolkning.

Skogsstyrelsen kampanj #biotopmyterna är ett bra exempel på när varumärke och påverkan på attityder och kunskaper i en viss riktning ges företräde framför de grundlagsfästa kraven på saklighet och opartiskhet. Syftet med informationsgivningen är tydligt. En bild ska sättas av att det finns aktörer i samhällsdebatten som sprider myter om arbetet med nyckelbiotoper. Vilka som står bakom de påståenden som Skogsstyrelsen vänder sig emot är dock oklart. Det är oklart om de ens existerar.

Myndigheten väljer att vilseleda

Mest allvarligt är att myndigheten vilseleder med sin kampanj. Exempelvis sägs att nyckelbiotopsinventeringen inte är en skyddsform, utan är och förblir ett kunskapsunderlag som skogsbruket och myndigheter kan använda. För den skogsägare som fått begränsningar i sitt skogsbruk med hot om vite just på grund av att en nyckelbiotop registrerats håller möjligen inte med i den beskrivningen. Märk väl att det långt ifrån är givet att någon ersättning betalas ut, då det enbart gäller vid formella skyddsformer.

Skogsstyrelsen gör med andra ord ett mycket selektivt sanningsenligt påstående. Det stämmer förvisso att nyckelbiotoper inte är en formell skyddsform. Samtidigt föreligger samrådsplikt, och inte sällan blir konsekvensen begränsningar och ibland avverkningsförbud.

Det är utvecklingen som oroar

Vidare påstår myndigheten att 85 procent av Sveriges skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Mot bakgrund av att arealen nyckelbiotoper är på väg att (minst) fördubblas är det ett anmärkningsvärt påstående. Det är inte främst dagens situation som oroar skogsägare, utan utvecklingen och redan i dag berörs 50 000 skogsägare.

När Skogsstyrelsen säger att två procent av svensk skog i dag är klassad som nyckelbiotop är det också sant. Men det är även sant att Skogsstyrelsens inventering på 1990-talet visade att det fanns 40 000 nyckelbiotoper på en areal av 120 000 hektar. Den totala arealen bedömdes då uppgå till 200 000 hektar, motsvarande en procent av den produktiva skogsmarken. I dag görs bedömningen att fyra procent av den produktiva skogsmarken omfattas av nyckelbiotoper. Inget tyder på att uppräkningen plötsligt ska avstanna. Det tycks inte finnas något tak.

Trenden är tydlig. Mer och mer produktiv skog kommer att omfattas av samrådsplikt, begränsningar och förbud. Samtidigt som vi kan vara på väg mot att en miljon hektar klassas som nyckelbiotop görs ingen ansats från myndigheten för att lösa ersättningsfrågan.

Ensidigt fokus på bevarande

Detta sker samtidigt som många sätter sitt hopp till omställningen till en bioekonomi, där skogsbruket spelar en central roll inte minst för att substituera bort fossila material. Staten gick förvisso för långt i sin detaljreglering inriktad på produktion under stora delar av 1900-talet. Men i dag är produktionsfrågorna i princip borta och ersatta av styrmedel inriktade på bevarande. Skogsstyrelsens kampanj kan ses som ett led i den utvecklingen.

Som något slags plåster på såren säger Skogsstyrelsen att den skogsägare som har mer än fem procent av sin mark klassad som nyckelbiotop ska prioriteras när det gäller möjlighet till ersättning. Problemet är bara att de avsatta medlen, 250 miljoner kronor under tio år, inte räcker särskilt långt. Med ett snittpris på skogsmark på 50 000 kronor per hektar räcker det till 5 000 hektar per år. Det handlar alltså mer om tur, och kontakt med rätt handläggare, än likabehandling och förutsägbarhet när det kommer till ersättning. Myndigheten ”glömmer” också att berätta att fem procents-principen enbart gäller om man har minst tre hektar nyckelbiotop, vilket innebär att mindre skogsfastigheter på 30 hektar prioriteras först när 10 procent av innehavet är nyckelbiotop. Det är en slags omvänd Robin Hood-politik, där de minsta får bära den tyngsta bördan. Prins John applåderar.

Risk för flykt från miljöertifiering

Skogsstyrelsen hade kunnat välja en annan väg i arbetet med att kartlägga värdefulla naturvärden. Myndigheten är väl medveten om att miljöcertifierade skogsbolag inte köper virke från avverkade nyckelbiotoper. I stället för att inse värdet av en utveckling där allt fler blir miljöcertifierade har man skapat en situation där vi kan stå inför en flykt från certifieringen till förändringar på marknaden där mindre hänsyn tas till spårbarhet och hållbarhet. Det finns inget önskvärt med en sådan utveckling, tvärtom. Ett marknadsdrivet system faller förstås inte under Skogsstyrelsens ansvar. Likväl torde det ligga i myndighetens intresse att stötta de krafter som vill öka graden av hållbart skogsbruk. Nu medverkar myndigheten i stället till att certifieringen hotas.

Bättre naturvård med nöjda markägare

Det bästa sättet att stärka naturvården torde vara att sträva efter att ha landets 330 000 privata markägare med sig, inte mot sig. Genom dialog, kunskap och incitament av olika slag skulle också skogspolitikens motto ”frihet under ansvar” vårdas och respekteras. Fortsätter myndigheten på den inslagna vägen, med vilseledande kampanjer och metoder som inte bara berövar markägaren frihet utan även inkomst och kapital så blåser man inte direkt liv i viljan att ta det frivilliga ansvaret för naturvården.