"Skogsstyrelsen har varit en knähund till skogsnäringen"

Skogsstyrelsens Erik Normark och Claes Fries skriver i sin replik att jag har helt fel vad gäller bristen på helhetssyn i Skogsstyrelsens samerkansrapport "Skogsskötsel med nya möjligheter. De skriver att helhetssynen är själva poängen med deras rapport.

Det är riktigt att författarna har försökt att ta ett helhetsgrepp och de har åstadkommit en bra problem- och statusbeskrivning med detta. Men det är en helhet inifrån skogsbruket och det är bara halva jobbet. Det som saknas är en helhet utifrån, nämligen samhällets syn.

Icke hållbart koncept

I rapporten diskuteras effekter av produktionsförslaget på de globala målen, de svenska miljömålen, skogens ekosystemtjänster, bioekonomi, biologisk mångfald, klimat, mark och vatten, sociala och kulturella värden samt rennäringen.

Skogsnäringen, LRF och statens myndighet Skogsstyrelsen har under minst 50 års tid vant sig vid att få kontrollera dagordningen för skogliga processer som denna och man vill i detta avseende vara kvar i 1970-talet.

Som jag indikerade i min artikel är det korrekta sättet att utgå ifrån hur skogen kan uppnå de övriga samhällsmålen. Det sätter ramen för och hur vi hållbart kan öka virkesproduktionen. Det är också precis vad Skogsstyrelsens säger i sin instruktion för samverkansprocessen. Men ändå har man valt att presentera diffust framtagna och icke kvantifierade effekter på dessa mål. Ansatsen leder till ett icke hållbart koncept vad gäller skogsproduktion.

Det är en annan del som gör att man missar helheten och det är bristen på ett brett deltagande av intressenter i samverkansprocessen.

Bjöd in med armbågen

Jag anser att det inte varit ett representativt urval i samverkansprocessen. Replikförfattarna säger att detta är fel och att "Inbjudan gick ut brett" men att det var bara näringen och en representant från Naturskyddsföreningen som slöt upp. I de offentliga handlingarna kring processen går det inte att hitta någon officiell skriven inbjudan till ett brett deltagande i processen.

Det verkar däremot som att en muntlig inbjudan gjordes i samband med ett möte med det Nationella sektorsrådet. Det är en himmelsvid skillnad mellan att få en muntlig inbjudan eller en officiellt skriftlig inbjudan.

Med en ärlig ambition att involvera fler aktörer kunde man, i brist på respons, arrangera fler möten, ha webbmöten, betalda möten och så vidare. Om man har en samverkansprocess är det statens skyldighet att få till en bred samverkan.

Förvirrat forskarsamhälle

Replikförfattarna säger "samverkansprocessen har haft både ett seminarium med ett stort antal forskare och dessutom en omfattande forskningsgranskning av rapport och förslag i slutet av arbetet".

Moderatorn av seminariet skrev sin sammanfattning efter övningen: "Känslan var att många var missnöjda med seminariet. Flera av forskarna kände sig frustrerade eftersom de inte förstod processen. Processgruppen var besviken eftersom forskarna gav väldigt få och vaga svar på hur åtgärdsförslagen, om de genomförs, kan komma att påverka andra samhällsmål. Det saknades vetenskaplig kompetens för hur åtgärdsförslagen påverkade andra samhällsmål".

Moderatorn ställer sig frågan varför seminariet misslyckades och lämnar ett stort antal möjliga förklaringar. Jag förstår därför inte hur replikförfattarna kan säga att forskarseminariet var betydelsefull för processen och slutrapportens åtgärdsförslag.

Tillplattade experter

Skogsstyrelsen har internt en stark kader av olika ämnesspecialister. Dessa var inte involverade i arbetet men fick möjligheter att lämna synpunkter på rapporten i ett sent slutskede. Man hade ett fåtal dagar på sig för utvärdering. Ämnesspecialisterna framförde en lång rad synpunkter, varav många innehöll hård kritik mot en rad brister i rapporten.

Alla dessa synpunkter från de interna ämnesexperterna negligerades i rapporten. Varför har man ämnesspecialister på Skogsstyrelsen om man inte utnyttjar deras kunskap i ett så viktigt projekt som detta?

Introvert syn på risk

Replikförfattarna säger att samverkansgruppens produktionsmål grundar sig på en insikt om ökade skaderisker och produktionsmålet är därför försiktigt satt. Hur vet man det om man inte gjort några riskanalyser? Ett par veckor efter det att samverkansrapporten publicerades släppte Skogsstyrelsen rapporten "Klimatanpassning av skogen och skogsbruket". Det är en utmärkt rapport och är baserad på riskanalyser både vad gäller produktion och samhällsekonomi.

Min slutsats av denna rapport är att man kan utföra riskanalyser på Skogsstyrelsen och det kanske är ett viktigare problem att i framtiden försöka säkra dagens virkesproduktionsnivå än att jaga ökad kostsam virkesproduktion.

Skogspolitik via köksingången

Replikförfattarna svarar inte på min anmärkning att samverkansgruppen försöker att introducera en ny skogspolitik bakvägen via en implementering av rapportens resultat i det nationella skogsprogrammet. Inget svar är också ett svar som bekräftar min tolkning.

Dunkel governance

Jag anser att man kan bara komma till en slutsats nämligen att Skogsstyrelsen fört en dunkel governance av processen och rapporten och att man varit knähund till skogsnäringen. Det är ett haveri. Detta förstärks när man studerar avsnittet om "Samverkansprocessens arbetssätt" i rapporten. Skogsstyrelsen tillsatte en Styrgrupp "för att styra Skogsstyrelsens del i samverkansprocessen (...) Styrgruppen har inte ansvar för samverkansprocessens arbete och resultat. Detta ligger hos processgruppen". Så rapporten är inte Skogsstyrelsens rapport? Är det skogsnäringens rapport? Eller vad är den?

Slutna rum

Skogsnäringen trivs inte med dagens skogliga debatt. Mycket av vantrivseln handlar om kontroll och makt att bestämma vem som bjuder upp till dans och hur. Skogsnäringen, LRF och statens myndighet Skogsstyrelsen har under minst 50 års tid vant sig vid att få kontrollera dagordningen för skogliga processer som denna och man vill i detta avseende vara kvar i 1970-talet. Men det fungerar inte, vi har ett mycket annorlunda samhälle i dag med vitt annorlunda struktur och värderingar jämfört med då.

Staten kan inte vara frånvarande utan har den förbenade skyldigheten att se till helheten, att hela Sveriges intressen i skogen är beaktade.

Att skogsbolagen träffas i slutna rum är inget märkligt. Men när staten i form av Skogsstyrelsen bjuder in till samverkan med skogens alla intressenter är det något helt annat. Då ska allmänheten, civilsamhället, vetenskapen och alla som känner sig kallade verkligen bjudas in, lyssnas på och få påverka. Så skedde inte denna gång.