"Så kan svenskt jordbruksbistånd undvika att misslyckas"

Misslyckat svenskt bistånd

Liksom många andra internationella och nationella biståndsorgan har svenska Sida ställt sig positiva till att stödja storskaliga jordbruksinvesteringar i Afrika. I februari år 2014 beviljade därför Sida 140 miljoner kronor i stöd till ett svenskt sockerrörsprojekt i Tanzania. Drygt två år senare, efter att 54 miljoner kronor utbetalats, förlorade företaget sina markrättigheter innan en enda sockerrörsplanta hade planterats på de 20 000 hektar företaget hyrde av tanzaniska staten.

Misslyckandet är en trend

De cirka 1400 bönder som bor i området har dock sedan år 2011 informerats om att de snart ska flytta. De har uppmanats att sluta odla fleråriga grödor, och många har slutat underhålla sina hus. En del har tagit jobb med minimala löner. De har levt med bristfällig information och osäkerhet under tiden som företagets planer ständigt har försenats. Eftersom ”ingenting hänt” har projektets effekter inte följts upp av Sida eller någon annan projektförespråkare.

Sockerrörsprojektets misslyckande är en del av en trend i många afrikanska länder, där många planerade plantager aldrig förverkligas och där lokalbefolkningen inte får ta del av de utlovade resultaten.

Ett av skälen till att så många projekt misslyckas är att de policydokument och planer som utvecklats om storskaligt jordbruk i Afrika är otroligt förenklade i relation till hur den komplexa verkligheten ser ut och fungerar. Exempelvis drar man begränsad lärdom av erfarenheterna från upprepade, och till stor del misslyckade, försök att införa storskaligt jordbruk i Tanzania sedan tyska kolonialtiden. Idéerna om hur storskaligt jordbruk ska implementeras har inte heller särskilt stor förankring i lokalbefolkningens levnadsvillkor, kunskap och syn på utveckling. Decennier av forskning och erfarenheter pekar på vikten av sådana faktorer för att biståndsprojekt på landsbygden ska lyckas uppnå sina mål.

Lokala perspektiv och erfarenheter ska alltid vara centralt 

Ett av skälen till att så många projekt misslyckas är att de policydokument och planer som utvecklats om storskaligt jordbruk i Afrika är otroligt förenklade i relation till hur den komplexa verkligheten ser ut och fungerar.

Det finns flera orsaker till varför planerna för sockerrörsprojektet inte reflekterar denna komplexitet. Till exempel behöver policies och planer vara förenklade och slagkraftiga för att vinna politiskt stöd och finansiering. Hos många projektförespråkare saknas dock kunskap om hur dynamiken fungerar lokalt. I det här fallet var det dessutom företrädare för ett svenskt företag, utan tidigare erfarenheter i Afrika, som skrev projektplanerna.

För Sidas del handlar det även om att antalet handläggare är få i relation till de biståndsbelopp de hanterar. Om svenskt bistånd verkligen vill uppfylla målet att lansera evidens-baserad policy så behöver resurser frigöras så att det finns tid och incitament att göra grundliga analyser och upprepade fältbesök när utvecklingsstrategier och projekt sjösätts. Dessutom måste lokala perspektiv och erfarenheter från forskning och praktik alltid vara centralt. I det här specifika fallet hade sådana hänsyn kunnat förhindra omfattande negativa effekter på lokalbefolkningen och förlust av 54 miljoner kronor i skattepengar.

En annan viktig slutsats av min och många andras forskning är att misslyckade projekt inte innebär att ”ingenting händer”. Därför behöver det vara tydligt vem som har ansvar för att även dessa projekt följs upp och för att säkerställa att lokalbefolkningen får den information och kompensation de har rätt till.