Replik: Aktiva åtgärder krävs för att återställa kontinuiteten i skogen

Hårt avverkade skogar

Lars Östlund har i sin replik egentligen inga invändningar i sak mot det Pettersson hävdar. Däremot menar han att frågorna är komplexa, att det finns annat än naturvärden och biologisk mångfald att ta hänsyn till och att man inte bör dra generella slutsatser för ett så stort område som Norrland.

Östlund hävdar dock också att ”dessa skogar också hade kvar väldigt mycket av de strukturer och kvaliteter som skapar biologisk mångfald.” Med stöd av kunskap om hur skog växer, observationer av döda träd och eventuella stubbar efter gallringar, så kan man beräkna vilken volym som har funnits vid tidigare tidpunkter i utvecklingen. Slutsatsen blir då att skogar som i dag håller 175 msk/ha (skogskubikmeter per hektar), en ganska normal volym vid slutavverkning av äldre skogar i Norrland, inte kan ha haft högre stående volym än 20–30 m3sk/ha efter den senaste exploaterande avverkningen någon gång före 1950.

På kort och medellång sikt krävs det därför aktiva åtgärder för att återställa denna kontinuitet.

Som referens var medelvolymen per hektar i hela Norrland för hundra år sedan enligt Riksskogstaxeringen – 67 m3sk/ha. I Norrbottens lappmark, där det förutom hårt avverkade skogar också fanns kvar en hel del urskogar med betydande virkesvolymer, var den i medeltal 43 m3sk/ha.

Grov död ved

I en skog med 20–30 m3sk/ha finns inget utrymme för mer än något enstaka grovt träd. Det som lämnades efter avverkningar före 1950 var klena träd, ofta riktigt gamla, och det man kallar marbuskar och små plantor. Så gott som alla träd grövre än 20 cm i diameter var avverkade.

Skillnaden mot dagens mer hänsynsfulla hyggen är att man nu rensar bort småträd och marbuskar, men lämnar ungefär samma volym 20 m3sk/ha i form av kvarlämnad skog på hänsynsytor (ofta fuktiga partier med bibehållen beskuggning) samt grova och gamla hänsynsträd – enstaka och i grupp ute på de avverkade ytorna. Vilket av detta som representerar mest ”strukturer och kvaliteter som skapar biologisk mångfald”, kan man fundera över.

Som Östlund påpekar blev det ofta mycket grov död ved kvar efter avverkningar för hundra år sedan. Men det blev ett kontinuitetsbrott i tillförseln, effekterna av det ser vi än i dag i form av sjunkande volymer grov död tallved i Norrlandskogarna. Det är en av få observerade negativa trender för strukturer av betydelse för biologisk mångfald. Det tar tid för tallar att bli gamla och grova och sedan ännu mer tid innan de självdör. På kort och medellång sikt krävs det därför aktiva åtgärder för att återställa denna kontinuitet. Helst då med hjälp av kontrollerade bränder.

Trendbrott 1990

Fanns det då fler träd äldre än 150 år i Norrland för hundra år sedan jämfört med i dag? Ja, det fanns det, men antalet ökar nu snabbt, och redan nu är det fler gamla grova (>30 cm diameter) träd i dag jämfört med för hundra år sedan. Antalet riktigt gamla (>300 år) träd är fortfarande färre än för hundra år sedan, men trenden är stadigt ökande. Om några decennier kommer antalet att vara fler än de var för i dag hundra år sedan.

Det talas ofta om att det blev ett trendbrott i utvecklingen av den svenska skogen omkring år 1950. Det var ett trendbrott när det gäller insatserna för att få upp ny skog. Vi ser det i dag i form av en kraftig ökning av förekomst av unga växtliga träd. Ett annat trendbrott skedde i början 1990-talet. Den tidigare minskningen av förekomsten av gamla träd bröts då och ersattes av en kraftigt ökande trend.