Professorer i strid om kärnavfallsavgifter

Det är sällan nuförtiden som jag går på teater. Men under september har jag sett två bra föreställningar. Den ena var Frankenstein på Östgötateatern vid ett besök i min hemstad Norrköping. Publiken utgjordes till stor del av de rejäla medborgare som är förutsättningen för ett kulturliv i det här landet: Damer som passerat medelåldern.

Det andra var också det en intressant pjäs om vetenskapliga ideal och makt, men i Stockholm, och med en mycket oväntad regissör: Strålsäkerhetsmyndigheten. Publiken utgjordes i stort sett helt och hållet av män i kostym med avvaktande ansiktsuttryck. Och ju fler det finns av dem i rummet, desto större pengar brukar stå på spel. Det är en användbar ledtråd i energipolitiken.

Akademiskt drama

För på ytan var Strålsäkerhetsmyndighetens arrangemang ett i raden av de seminarier om energipolitik som ständigt äger rum. Men i själva verket var detta "Seminarium om ekonomiska prognoser för kärnkraftsavveckling" ett möte mellan ett antal personer som i flera år varit inblandade i en allt mer infekterad akademisk strid, en strid som hittills främst förts genom olika rapporter.

Huvudrollsinnehavarna i dramat den här förmiddagen är Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson samt ekonomiprofessorerna Per Krusell och Johan Hassler från Stockholms universitet på ena sidan. På andra sidan fanns professorn och tidigare rektorn för Handelshögskolan Lars Bergman med författarkollegor.

Det striden handlar om är kort och gott hur de framtida kostnaderna för kärnavfallet, och därmed kärnavfallsavgifterna som regeringen beslutar om, ska beräknas. Konjunkturinstitutet, Krusell och Hassler anser att de beräkningar som Lars Bergman med kollegor tar fram på uppdrag av kärnkraftsbolagen, Svensk kärnbränslehantering AB, inte följer vetenskaplig praxis, inte hanterar data på ett korrekt vis samt att det är för mycket i beräkningarna som ingen utom kärnkraftsbolagen vet något om.

Statssekreterare Yvonne Ruwaida (MP) öppnade föreställningen med att betona hur viktigt det är att nå en samsyn. 

– Jag blir orolig. Gör vi det vi ska eller lämpar vi över kostnader på framtida generationer, frågade hon publiken.

Kommer surt efter

Professor Lars Bergman tog vid och inledde med att anklaga sina kritiker för att föra fram synpunkter på "ett tråkigt sätt". Därefter argumenterade han för linjära beräkningar av den framtida prisutvecklingen, utifrån historiska tidsserier. Och sade med emfas att det inte finns några som helst incitament för kärnkraftbolagen att räkna för lågt.

– Pressar man ner avgifterna nu, kommer surt efter, sade Lars Bergman.

Hassler, Krusell och Konjunkturinstitutet vill i stället att man ska räkna exponentiellt på den framtida kostnadsutvecklingen, då det är vetenskaplig praxis. Jesper Hansson bemötte Bergmans anklagelser om sättet som kritik förts fram.

– Den här diskussionen har blivit infekterad. Vissa tycker att vi använder en tråkig ton. Det verkar ju vara ömsesidigt, sade han.

Hassler, Krusell och Hansson påpekade alla att det inte går att förutsätta att kärnkraftsbolagen vill räkna rätt.

– Min utgångspunkt är att det finns ett incitament. Industrin har att tjäna på om avgifterna hålls nere, sade Krusell.

Mot slutet av föreställningen är det sedan lätt att som publik tappa tråden, för den som inte gjorde det redan vid "linjärt" kontra "exponentiellt". Ulf Jacobsson, Lars Bergmans kollega, säger att systemet i dag fungerar bra. Det vill säga systemet där SKB gör beräkningarna, Strålsäkerhetsmyndigheten föreslår nivån på avgiften och regeringen beslutar. En procedur som upprepas vart tredje år.

Regissören kliver fram

Men Konjunkturinstitutets Jesper Hansson ger inte mycket för Ulf Jacobssons verklighetsbeskrivning.

– Det går inte att nå samsyn. Någon sorts förändring behövs. Det har gjorts försök till samverkan, men det går väldigt trögt. Det behövs ett annat arrangemang, sade Jesper Hansson.

Sedan fortsätter det hela ytterligare några vändor på scenen. Hassler, Krusell och Hansson lyckas få den tredje rapportförfattaren att flera gånger resa sig ur bänken i ren affekt.

Till slut är det dags för regissören själv, Strålsäkerhetsmyndighetens generaldirektör Mats Persson, att resa sig.

– Det är ingen hemlighet att jag tycker att staten ska ta ett större ansvar för de här beräkningarna. Ibland kan man se att det finns en svart box. Det är framför allt viktigt att vi får ökad insyn i hur beräkningarna är gjorda, säger han och tackar publiken.

Därefter försvinner plötsligt de allvarliga seminariedeltagarna bakom varsin väl tilltagen blomsterbukett. Blomsterbuketter som skulle tett sig naturligare på Östgötateatern någon vecka senare, men just därför inte alls lika minnesvärda.