LRF: Missvisande bild av Sveriges skydd av mark

DEBATT. Sverige skulle ligga i topp om vi rapporterade skydd av mark motsvarande andra EU-länder. Det måste bli tydligt vad som avses i de internationella åtagandena och på vilket sätt de rapporteras av våra myndigheter, skriver Magnus Kindbom från LRF Skogsägarna.

Magnus Kindbom
Skogsdirektör, LRF Skogsägarna


Under flera decennier har Sveriges miljöarbete legat i framkant med engagemang både från det offentliga och näringslivet. En av många frågor har varit att avsätta mark- och vatten för biologisk mångfald. Trots alla insatser framställs Sverige som ett av de sämsta länderna i EU vad gäller åtgärder för det som kallas skydd av mark.

LRF konstaterar i en rapport att bilden är helt missvisande och beror på att Sverige redovisar naturvården annorlunda än andra länder. Om rapporteringen skulle skett på motsvarande sätt som i andra EU-länder skulle Sverige tvärtom ligga i EU:s toppskikt.

Från Ystad till Uppsala

Hur vi utformar och definierar skydd av mark har stor betydelse. För någon vecka sedan presenterade EU-kommissionen sin strategi för biologisk mångfald. Ett av förslagen är att 30 procent av all mark och allt vatten ska skyddas. För Sveriges motsvarar det all jordbruks- och skogsmark och allt vatten från Ystad till Uppsala. Skulle sådana arealer inte kunna brukas skulle det påverka vår förmåga att producera livsmedel och trävaror liksom en stor del av vår energiförsörjning. Inte minst berör det 100 000-tals människor som äger mark eller arbetar i livsmedels- och skogsindustrin.

Regeringens beslut ignorerat

Sverige har genom främst konventionen för biologisk mångfald (CBD) och EU:s naturvårdsdirektiv åtagit sig att uppfylla vissa mål.

Skyddad natur redovisas ibland i olika kategorier som definierats av internationella naturvårdsunionen (IUCN). I den granskning LRF gjort framkommer att svenska myndigheter i stor utsträckning redovisar områden i kategorin för strikt skyddade områden. Samtidigt som övriga länder främst redovisar områden i övriga kategorier. Det gör att jämförelserna mellan länder blir missvisande.

I samband med att Sverige 2014 antog CBD:s nuvarande mål om skydd av 17 procent av mark- och landområden höjde riksdag och regering ambitionen till att Sverige skulle avsätta 20 procent. I samband med beslutet redovisade regeringen också vad man ansåg skulle inräknas för att nå målet. I den rapportering som hittills skett från myndigheterna har man bortsett från regeringens beslut, vilket är anmärkningsvärt.

Överträffar målet

Räknar vi in delar av de lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen, frivilliga avsättningar och hänsynsområden på det sätt regeringen beslutat om är vi gott och väl över 20 procent.

Noterbart är att regeringens definitioner inte inkluderar många av de skyddsformer som sannolikt hade betraktats som skyddade i andra länder. Med ett mer generöst sätt att räkna skulle närmare 60 procent av Sveriges areal anses vara skyddad.

Missvisande statistik

Lika illa är det när Sverige bedömer bevarandestatusen på sina skogar enligt EU:s naturvårdsdirektiv. Sverige är ett av de länder som enligt rapporteringen har sämst status på sina skogar i EU. Inget annat land har så stor skillnad på det önskade tillståndet (referensnivån) och den faktiska arealen naturskog.

Enligt direktiven ska en referensnivå anges enligt vetenskapligt underlag eller som lägst den nivå som gällde när direktivet började gälla i landet. Utifrån de inlämnade uppgifterna kan man dra slutsatsen att de flesta länder sannolikt anger den tidpunkt då direktivet började gälla som jämförelse för hur värdefulla miljöer utvecklas.

Sverige har valt en annan väg. Utifrån ett ifrågasatt antagande har myndigheterna angett miljöer och habitat motsvarande 20 procent av ett förindustriellt tillstånd som referensnivå. En tid med en femtedel av befolkningen med mindre behov av bostäder, möbler och uppvärmning, samt utan toalettpapper och andra sanitetsprodukter.

Svenska myndigheter rapporterar därför att det saknas miljontals hektar av till exempel vissa skogsmiljöer. Resultatet är att Sverige framställs som ett av Europas sämsta länder i att bevara områden som är viktiga för biologisk mångfald. De senaste trettio åren har enligt riksskogstaxeringen flera av de miljöer som är viktiga för biologiska mångfalden ökat.

Krävs tydlighet

Sverige står nu inför nya beslut inom CBD och i EU om hur mycket land och vatten som ska skyddas. Sammanställningen av skyddade områden, uppfyllelse av internationella åtaganden och jämförelse med andra länder är centrala underlag för politiska ställningstaganden och prioriteringar av insatser.

Offentliga medel för uppfyllelse av målen omfattar i dag flera miljarder kronor. I de delar som omfattar skydd har enskilda markägare därtill frivilligt avsatt skog för värden i storleksordningen 100 miljarder kronor.

Det går alltid att diskutera om Sverige har rätt och andra fel i sina definitioner och vad som ska ingå i olika internationellt definierade kategorier. Oavsett så måste det bli transparent och tydligt för alla vad som avses i de internationella åtagandena och på vilket sätt de rapporteras.

Forrige artikel Debatt: Politikerna måste stå upp för kornas rätt till bete Debatt: Politikerna måste stå upp för kornas rätt till bete Næste artikel Svaf: Vattenförvaltningen trotsar riksdag och regering Svaf: Vattenförvaltningen trotsar riksdag och regering
  • Rapportera

    Dag Lindgren

    Tveksamma procenttal för skydd!

    Referensvärdet för miljöer är generellt satt till 20% av vad det förmodas varit i "förindustriell" tid. Sverige är ensam om att välja detta kriterium och underlaget gör det tveksamt om det verkligen är generellt 20% och inte lägre. De 20%en verkar ristade i sten och ändras inte trots kritiken. I samband med att det beslöts 20% (mer än påtvingat) skulle skyddas till 2020 skattade Regeringen vad skyddet skulle bestå av. Detta har myndigheterna inte respekterat.
    Nu vill EU att 30% skall skyddas. Innan detta värde förs vidare måste det klargöras kriterierna för skydd som gäller i Sverige.