Klimatsamtalen i Bonn nådde inte uppsatt mål

De 196 parterna i FN:s klimatsamtal får samlas i september på ett extramöte i Bangkok, för fortsätta arbetet med att mejsla ut detaljerna. Detta efter att parterna inte lyckades med målet att ta fram ett utkast till regelbok för hur Parisöverenskommelsen ska efterlevas under förhandlingarna som avslutades förra veckan. Men det skedde ändå vissa framsteg, enligt svenska förhandlare.
– Om vi jämför med hur det var i november under Cop23, där vi inte fick diskutera substans alls, så fick vi faktiskt diskutera det här, säger Roger Sedin, sakkunnig vid den svenska delegationen.
– Alla de olika positionerna som finns är nu mycket tydligare framlagda, men allting ligger också kvar på bordet. Vi kom faktiskt inte till att förhandla mellan olika positioner alls.

Sammantaget är det nu stora luntor med olika hållningar som ordförandeskapen i de olika partssamtalen har framför sig.
–  Frågan är om och i så fall när vi kan ge förtroende till ordförandeskapen till att få fram en kompromisstext. Så blev det inte nu. Det var dock också så inför Paris 2015, men till slut så fick de mandatet och då gick det också att få ihop en text, fortsätter Roger Sedin.

Tre konflikter pekas framförallt ut som att ligga bakom det svaga resultatet. Dels så vill de länder som ser ut att drabbas värst av de fortsatta klimatförändringarna ha tydligare och fastare regler för de pengaåtaganden som rikare länderna ska lägga fram framöver. Tillsammans ska de bland annat samla ihop 100 miljarder dollar för klimatfinansiering till år 2020.

Dels så anses det svårt att kunna enas om regelverket för hur utsläppsminskningar ska mätas och verifieras. Sedan pekas det även ut som svårt att få ihop regelverket som ska se till att ambitionen höjs vart femte år framöver.

Hur ska vi nå 100 miljarder i klimatfinansiering?

I den första finansieringskonflikten så rör det främst två artiklar i Parisöverenskommelsen. Dels den som ska bestämma hur utvecklade länder ska rapportera hur deras klimatfinansiering kommer se ut framåt i tiden för att underlätta planering och förutsägbarhet i fattigare länder, dels den som rör hur utvecklade länder ska redovisa hur mycket de gett och hur utvecklingsländerna ska rapportera tillbaka vad de har gjort med pengarna.

Men här anses det särskilt svårt att komma överens innan ministrarna är på plats i Polen i december på nästa klimatmötet Cop24, eftersom just nya löften om ytterligare pengar anses behövas för att mjuka upp de låsta positionerna. Det anses särskilt viktigt att få ett svar på frågan om vem som ska täcka upp för USA, när Trump har sagt att landet ska lämna Parisöverenskommelsen.

Vem ska rapportera vad?

I den andra konflikten som behandlar rapporteringen av utsläppsminskningar så pågår det en intensiv strid mellan vissa utvecklingsländer, bland annat Indien och Kina, och främst EU. De förstnämnda önskar nämligen ha ett eget regelverk för hur utvecklingsländer ska rapportera sina insatser, men det avfärdas av EU.
”Även om EU ser att det finns skillnader i förutsättningarna … så kan vi inte acceptera att det blir en uppdelning i regelverket av vilka krav som ställs på utvecklingsländer och utvecklade länder” sa Elina Badram, EU:s chefsförhandlare efter samtalen.
Oron inom EU rör bland annat att det kan bli svårt att slå samman de faktiska insatserna som görs för att begränsa temperaturförändringarna om det byggs upp olika regelverk. EU förespråkar därför universella regler, med möjlighet för lättnader utifrån ländernas olika förmåga.

Även om Indien och Kina vill ha två olika regelverk, så finns det också de, såsom Turkiet, som helst vill att varje medlemsland själva ska bestämma hur de rapporterar in sina åtgärder. Detta skulle göra det mycket svårt att få ihop sammanställningar av exempelvis absoluta utsläppsminskningar.

Det är inte en enkel övning att få ihop regelverket, då exempelvis transparenskapitlet hänger samman med väldigt många andra delar av regelverket. Grafik: World Resource Institute

EU hoppas på att kunna skapa parallella allianser med andra stora utsläppsländer, såsom Kina, inför nästa toppmöte i december. Därigenom kan de skapa momentum inför slutsamtalen, på samma sätt som skedde mellan USA och Kina inför Parismötet år 2015.
– Efter Trumps besked att lämna Parisavtalet så har Kina, Kanada och EU påbörjat ett samarbete för att stödja genomförandet av Parisavtalet men det finns inget konkret resultat från detta ännu, säger Roger Sedin.

I den tredje konflikten, om femårsöversynerna, har det dock skett vissa framsteg. Själva arbetsdokumentet där de olika positionerna framgår är bara 14 sidor långt. Men där döljer sig stora skiljelinjer mellan dem som vill se att avstämningarna ska ta in nya teman, såsom rättvisefrågor och skador och förluster till följd av befintliga klimatförändringar, och dem som vill att de strikt ska fokusera på målen i Parisöverenskommelsens portalparagrafer om anpassning, finansiering och begränsning av temperaturökningen.

Talanoadialogen lyfts fram som framsteg

En framgång vid Bonnmötet anses dock vara den första ”fascilitativa dialogen” som ska se till att lägga grunden för att höja parternas ambitionsnivå. Detta behövs då de gemensamma löftena som lagts fram av parterna för tillfället inte räcker för att nå tvågradersmålet, utan snarast skulle leda till en temperaturökning på 3,5 grader vid århundradets slut. Under ordförandeskapet Fiji’s ledarskap tog detta samtal formen av ”Talanoadialogen”, där förhandlare och observatörer samlades i informella sammanhang.

Sittandes i ring så fick deltagarna bland annat dela med sig av personliga berättelser om orsakerna till att de först engagerade sig i arbetet mot klimatförändringarna. Men den övergripande frågorna för samtalen ”var är vi, vart vill vi och hur ska vi nå dit” ska också ha mjukat upp vissa låsta positioner mellan förhandlare.
– Delvis tycker jag att det är positivt att även civilsamhället är med här. Men det är också kul att höra vad som händer där ute, och att företrädare faktiskt pratar med varandra och inte bara stannar kvar i förhandlingsretoriken. Men det stora viktiga är den politiska fasen, att vi också tar med oss detta när vi ska uppdatera våra nationella åtaganden år 2020, säger Roger Sedin, som själv deltog i dialogen.

Läs mer: Efter Bonn vänds blickarna mot ”bråkstaken” Polen