"Klimatpolitiken tappar fokus på kostnadseffektivitet"

DEBATT. Klimatpolitiken har förlorat fokus på kostnadseffektivitet, både på EU-nivå och i Sverige. Det skriver Svenskt näringslivs Maria Sunér Fleming med anledning av EU-kommissionens förslag till hur utsläppsminskningarna ska fördelas mellan medlemsländerna.

I mitten av juli släppte EU-kommissionen ett sommarpaket på energi- och klimatområdet. Ett av lagstiftningsförslagen var den nationella ansvarsfördelningen av EU:s klimatmål till 2030. Sedan tidigare var det bestämt att de växthusgasutsläpp i EU som inte ingår i handelssystemet med utsläppsrätter ska minska med 30 procent till 2030, jämfört med år 2005, och att målet ska fördelas på nationell nivå utifrån BNP per capita, men med möjlighet till flexibilitet och justering utifrån kostnadseffektivitet.

Väntat med höga krav på Sverige

I förslaget tilldelas Sverige, tillsammans med Luxemburg, det högsta målet på 40 procent. Givet de nationella klimatmål som Miljömålsberedningen föreslog redan i juni är inte EU:s förslag för Sverige på något sätt kontroversiellt. Tvärtom vore det snarare anmärkningsvärt om inte EU gett Sverige, som redan i förväg deklarerat att vi avser åta oss ett ännu högre nationellt klimatmål, det högsta möjliga målet även på EU-nivå.

Taktiken i att i förväg deklarera ett betydligt högre nationellt mål kan ifrågasättas, särskilt som EU-kommissionen snarare tycks ha sökt en politiskt möjlig fördelning än vad som är kostnadseffektivt att göra. Sverige har redan genomfört många av de åtgärder som har lägst kostnader – åtgärder som ännu inte genomförts i andra länder. Extra anmärkningsvärt är att den bedömning av kostnadseffektivitet som gjorts av EU-kommissionen endast har gjorts bland medlemsstaterna med högst BNP per capita, och inte för alla EU:s länder. Hur EU skapar mest klimatnytta för pengarna borde ges betydligt större prioritet, något som skulle gynna både klimatet och EU:s konkurrenskraft.

Transporter: EU och Sverige i otakt

I sommarpaketet presenterades också ett meddelande om hur kommissionen ser vägen mot en fossilfri transportsektor. Riktningen som pekas ut är bra, men ett mer teknikneutralt angreppssätt vore önskvärt. Stort fokus ligger på elfordon och ur ett svenskt perspektiv borde biodrivmedel fått en starkare ställning.

Samtidigt kan man konstatera att ambitionsnivån för hur snabbt en omställning i transportsektorn förväntas kunna ske skiljer sig kraftigt på EU-nivå och i Sverige. EU:s mål att minska utsläppen från transportsektorn 20 procent till 2030 jämfört med 2008, och att de ska minska med 60 procent till 2050. I Sverige har Miljömålsberedningen föreslagit att transportsektorns utsläpp ska minska med 70 procent jämfört med 2010 redan 2030, för att i princip vara noll år 2045.

Svenskt transportmål kan bli dyrt

Att Sverige sätter mål för transportsektorn som är flera gånger högre än EU:s väcker frågor, då det bygger på att ännu kraftigare åtgärder ska genomföras där de är som dyrast. Flera av de parametrar som måste falla in för att nå målet är sådant som Sverige inte styr över. Exempelvis är teknikutveckling en förutsättning för att Sveriges mål för transportsektorn ska kunna nås. Men Sverige är en liten marknad, och inga fordon utvecklas endast för att uppfylla svenska krav, varför samordnade internationella krav behövs. Därför är EU:s utsläppskrav på både lätta och tunga fordon av stor betydelse. Även EU:s syn på biodrivmedel kommer vara helt avgörande för vilka möjligheter Sverige har att använda dessa för att nå målet.

Det oroande att klimatpolitiken nu tappar fokus på kostnadseffektivitet, både på EU-nivå och i Sverige. Vetenskapen är tydligare än någonsin kring att klimatutsläppen behöver minska i snabb takt. Att då inte fokusera på kostnadseffektiva lösningar gör att detta blir mer utmanande, och dyrare än vad som behövs.

Forrige artikel "Värna den nationella beslutsrätten i skogspolitiken" Næste artikel "Ekologiskt lantbruk skapar tillväxt och levande landsbygd"