Generaldirektörer föreslår fond för vattenkraften

VATTENKRAFT. Under ett års tid har det förts slutna samtal mellan vattenkraftsbolagen och miljörörelsen om miljöanpassning av vattenkraften. Generaldirektörerna Erik Brandsma och Björn Risinger hoppas nu att förslagen från dialogprocessen ska hjälpa regeringen att komma framåt i lagstiftningsarbetet.

"Ett inspel." Så kallar Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma den rapport som han och gd-kollegan Björn Risinger, Naturvårdsverket, har lämnat över till miljö- och energidepartementet. Rapporten är ett resultat av en ett år lång dialogprocess mellan vattenkraftsbolagen och miljörörelsen kring de infekterade frågorna om miljöanpassning av vattenkraften och en modernisering av lagstiftningen.

Rapporten från Risinger och Brandsma vilar på tre ben, tre sammanflätade delar, där ett är förslaget om att inrätta en vattenfond. En form av försäkringsfond där vattenkraftsägaren kan få hjälp med kostnaderna för miljöanpassningsåtgärder, exempelvis faunapassager samt ersättning för produktionsförluster.

– Om vi löser finansieringsfrågan, då löser vi också mycket i de här motsättningarna kring hur vattenkraften ska anpassas på ett miljövänligt sätt, säger Erik Brandsma till Altinget och påpekar att idén om en vattenfond ursprungligen kommer från vattenkraftsbolagen.

Staten ska vara med och betala

Vattenfonden ska byggas upp av medel från vattenkraftsägarna och från staten, enligt förslaget. Miljöorganisationen Älvräddarnas ordförande Christer Borg håller med om att en vattenfond skulle kunna lösa en del politiska knutar, men han ifrågasätter statens roll.

– Det jag inte begriper är varför staten ska vara med och betala in till fonden, säger han och påpekar att staten inte finansierar motsvarande miljöåtgärder för någon annan bransch, utan att det är principen om att det är förorenaren som betalar som ska gälla.

Christer Ljunggren, chef för Vattenfall vattenkraft AB, anser däremot att det är logiskt att staten bidrar.

– Svenska staten har ju bidragit och stöttat vattenkraftens utbyggnad. Därför är det också rimligt att man tar ansvar för miljöanpassningen, säger han till Altinget.

För statens del skulle det röra sig om cirka 3,5 miljarder kronor, en fjärdedel av de 13 miljarder kronor som kraftbranschen har uppskattat att åtgärdskostnader och produktionsförsluter kommer att kosta.

Alla tre delar viktiga

Christer Ljunggren säger att de två andra benen i rapporten är lika viktiga som finanseringslösningen. Det är dels förslaget att den nationella strategin för vattenkraften – framtagen av Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten – ska få rättslig verkan, dels förslagen om hur processen för miljöprövningen av kraftverkens tillstånd kan bli effektiv och rationell.

Vad gäller miljöprövningen är det i dag en stor andel av kraftverken vars tillstånd inte bygger på modern miljölagstiftning, det vill säga miljöbalken. Den nationella strategin bygger på en avvägning mellan energimål och miljömålet Levande sjöar och vattendrag och syftar till att miljöåtgärder ska genomföras där de ger största möjliga miljönytta, med minsta möjliga inverkan på elprdouktionen. En grundpelare i strategin är planeringsmålet att högst 2,3 procent (1,5 terawattimmar) av den totala årsproduktionen får tas i anspråk genom miljöåtgärder på kraftverken.

Hur den nationella strategin, rent juridiskt, skulle ges rättsverkan kan inte Erik Brandsma svara på i dagsläget.

– Det är något vi väl måste titta på. Det handlar om att se hur vi kan skapa ett ramverk för hur vi vill att utvecklingen ska se ut framöver, säger han.

Alla ville inte skriva på

Det har under dialogprocessen funnits en idé om att det skulle utmynna i en rapport som inte bara generaldirektörerna skrev undan, utan alla inblandade. Så blev det inte, bland annat då miljöorganisationerna inte anser sig ha fått tillräckligt gehör för sina synpunkter.

– Vi hade inte bestämt hur vi skulle presentera det. Vi har landat i det här, det är det mest pragmatiska. Vi, Björn och jag, ville inte ha en lång förhandling om texter i dokumentet. Detta sammanfattar dialogen och vi uppfattar det som att det finns tillräckligt stöd bland parterna, säger Erik Brandsma.

Christer Ljunggren på Vattenfall hoppas att förslagen kan ge lagstiftningsarbetet på miljö- och energidepartementet en knuff framåt.

– Vi som har företrätt branschen hoppas att politikerna tar det här och omsätter det i praktiken. Det viktiga är att vi får långsiktiga förutsättningar för vår verksamhet. När vi gör investeringar har vi ett perspektiv på 30-40 år. Vi behöver se långt in i framtiden, säger han.

Vattenkraften har utretts under flera år, men sedan Vattenverksamhetsutredningens slutbetänkande kom sommaren 2014 har det varit ont om besked från miljö- och energidepartementet åt vilket håll man tänker gå – och när.

 – Det skapar osäkerhet. Det är varken bra för branschen eller för myndighetern. Ju förr vi får klarhet, desto bättre, säger Christer Ljunggren.

Konstruktiva möten mellan motståndare

Men även om åsikterna fortfarande går isär mellan vattenkraftsbranschen och miljöorganisationerna, finns en uppfattning om att processen har varit konstruktiv och att parterna har närmat sig. 

– Det här är inte grupper som vanligtvis möts för samtal, utom möjligtvis i domstolen. Här har vi haft en mer konstruktiv dialog. Tidigare har det varit väldigt låsta diskussioner, säger Erik Brandsma.

Torkel Blomqvist, förbundsjurist vid Sportfiskarna, anser till och med att kraftbolagen har tagit ett rejält steg i rätt riktning.

– Det kraftbolagen faktiskt säger, är att de har ett ansvar och är villiga att genomföra en hel del åtgärder. Att de så tydligt erkänner att de har ett ansvar för den skada på biologisk mångfald som vattenkraften orsakar, det är stort, säger han.

Hans förhoppning är att generaldirektörernas inspel till departementet kan göra skillnad.

– Det hoppas vi verkligen. Det är anledningen till att vi har varit med i det här. Vi vill inte förringa dialogpappret. Vi hoppas att det kan lösa upp lite politiska knutar. Men det är myndigheternas papper. Det är inte en överenskommelse, varken i detaljerna eller i helheten, säger han.

Älvräddarnas Christer Borg har en motsvarande förhoppning, om än något mindre optimistisk.

– Dokumentet är så löst, frågan är vad det kan ge regeringen kraft att göra, säger Christer Borg som är glad att året av sluten dialog nu är över, då det till viss del har bakbundit miljöorganisationerna, enligt honom.

– Man blir lite kidnappad i dialogprocessen, säger han. 

Forrige artikel Kommunala sektorn kan spara energimiljarder Næste artikel ”Finansmarknaden har legat under radarn” ”Finansmarknaden har legat under radarn”
  • Rapportera

    Lennart Norström Sollefteå

    Fond för vattenkraften

    Ett steg i rätt riktning. Men jag håller med Christer Borg om att det är förorenaren som skall betala. Samtidigt har staten fått in enorma summor som ex.vis Fastighetsskatten på vattenkraftens fastigheter, Energiskatten, samt Bolagsskatten. Detta skatteutfall skall om någon rättvis ordning gäller tillfalla de kommuner/regioner och inte statskassan. Så en viss kluvenhet föreligger vad gäller statens roll vad gäller fonden.
    Finns det någon ordning så skulle omnämda skatteutfall hamna där den enorma miljöförstöring och råvaruutagen ägt rum. Det är inte bara våra naturmiljöer som drabbats utan boende-och andra samhällsviktiga miljöer som varit stort upphov till att skapa alla glesbygdsproblem. Visst är elproduktionen enormt viktig för Sveriges rike, men någon måtta får det ändå vara på detta detta skövlande som skett i vårra vattenkraftproduserande kommuner, där inget skatteutfall, eller återsällning- och ersättningsar till drabbade områden har gällt. Det gäller i dag samma uppfattning ang. Norrland som Axel Oxenstjerna hade vid 1600-talets början, "Vi behöver inga kolonier, vi har ju Norrland", Det är konstigt att man tycks leva med samma uppfattning än i dag.