"Frivilliga avtal rätt väg för framtida naturvårdsarbete"

Av: Anders Pettersson
Västerbottens Allmänningsförbund

Relationen mellan Sveriges skogsägare och myndigheter har under de senaste åren blivit alltmer ansträngd. Det är absolut något som man kan oroas av men knappast förvånas över. Att som markägare leva under ett ständigt hot om att förlora rådighet över sin egendom för naturvårdens skull är inte bra för vare sig hälsa eller ekonomi.

Den svenska modellen för naturvårdsarbete, som förhandlats fram i det politiska systemet, ska som många säkert känner till bestå av tre delar. Dessa är:

1. Formellt skydd
2. Frivilligt skydd
3. Generell hänsyn

Den dominerande orsaken till konflikter hittar man förstås igen i delen som handlar om det frivilliga skyddet. När samhället vill ”bistå” sina skogsägare med att fylla den kvoten blir det inte bra. Hjälpen som man tillhandahållit hittills har bestått av utpekande av nyckelbiotoper med köpbojkott som följd, nekade avverkningstillstånd i fjällnära skogar, och avverkningsförbud byggda på artskyddsförordningen. Man kan säga att många skogsägare haft en annan definition av ordet frivillighet än staten och Skogsstyrelsen.

Naturvårdsavtal nyckel till framgång

Grunden för ett förändrat och förbättrat naturvårdsarbete är att staten en gång för alla erkänner att naturvård till absolut största delen är ett intresse för samhället. Att det därmed också är något som vi alla måste vara med att betala notan för.

För skapa ett bra samarbetsklimat där staten arbetar med sina skogsägare istället för emot bör det svenska samlade naturvårdsarbetet reformeras. Frivillighet måste bli ett helt dominerande ledord i förändringen och bara i undantagsfall ska mer tvingande metoder kunna användas. En rejäl utbyggnad av modellen med naturvårdsavtal med stor flexibilitet, både vad gäller brukandemöjligheter och avtalstider, kan vara en av nycklarna till framgång. Jag tror nämligen att många skogsägare är villiga att ingå avtal med staten kring naturvård där man själv står för en viss rimlig intresseandel.

En annat möjlig väg för goda naturvårdsvinster kan vara att uppdra åt den skogliga myndigheten att bistå med kostnadsfri avverkningsplanering om skogsägaren så önskar. Denne skulle då själv få avgöra vilken nivå på hänsynen man önskar ta. Den som väljer en väl tilltagen utbyggd nivå utöver lagen ska också kunna få viss ersättning för det. Men kom ihåg, det är alltid frivilligheten som ska stå i centrum.

Alla måste betala notan

Grunden för ett förändrat och förbättrat naturvårdsarbete är att staten en gång för alla erkänner att naturvård till absolut största delen är ett intresse för samhället. Att det därmed också är något som vi alla måste vara med att betala notan för. Det får vara slut på taktiken att i för stor omfattning och med olika knep vältra över kostnaderna på landets skogsägare.

När grundprincipen om en sådan omfördelning av ”naturvårdsbördan” accepterats är det bara att sätta igång och konstruera ekonomiska incitament för att styra utvecklingen åt det håll man vill. Upplever staten att dagens naturbevarande är otillräckligt, endera kvantitativt eller kvalitativt, får man komplettera det formella skyddsarbetet med smarta naturvårdsavtal. Gör man istället bedömningen att nuvarande avsättningar uppfyller nationella och internationella mål räcker det med att fokusera på att ersätta de markägare som hittills fått göra oproportionerligt stora uppoffringar.