"En effektiv klimatpolitik står på tre ben"

SLUTREPLIK. Timbros slutsatser från rapporten om effektiv klimatpolitik beror på antaganden som inte delas av ledande miljöforskare samt en alltför snäv analys, skriver Anton Arbman Hansing, Markus Larsson och Mathias Fridahl från Fores.

Anton Arbman Hansing
Markus Larsson (PhD)
Mathias Fridahl (PhD)
Fores klimat- och miljöprogram

I sin replik på vår artikel i Altinget (30/8) skriver Timbro att ”ett föregångsland bör präglas av en effektiv klimatpolitik, där stora globala utsläppsminskningar sker till en låg samhällsekonomisk kostnad”. Gott så. Men hur når vi dit? I centrala delar skiljer sig Timbros syn på en effektiv klimatpolitik från vår.

Arbete på mer än en front

För att nå de globala klimatmålen krävs inget mindre än en ny världsomspännande industriell och social revolution. För detta krävs både att vi rullar ut existerande klimatvänlig teknik på bred front och att vi utvecklar ny teknik och främjar nya beteenden. De nödvändiga teknikgenombrotten kommer inte att vara ett resultat av Sveriges internationella klimatinsatser. Det betyder inte att vi vänder oss emot internationella klimatinsatser. Däremot är vi övertygande om att dessa inte räcker till för att driva klimatomställningen framåt. Ett ensidigt fokus på att hitta så billiga utsläppsminskningar som möjligt i dag kan dessutom, på lite sikt, leda till kraftiga fördyringar. Över tid skulle ett sådant fokus urholka klimatpolitikens kostnadseffektivitet.

En effektiv klimatpolitik har åtminstone tre ben:

1) Teknikneutrala styrmedel

Dessa främjar utrullning av existerande klimatteknik, vilket är grundbulten i EU:s system för handel med utsläppsrätter och den svenska koldioxidskatten. Koldioxidskatten – som ofta lyfts fram som ett internationellt föredöme – har Timbro tidigare pekat ut som tre gånger för hög. Här håller vi inte med, och vi är i gott sällskap. I en alldeles färsk vetenskaplig artikel argumenterar John Hassler, med kollegor, vid Stockholms universitet att “kostnaden för samhället av att införa en för hög klimatskatt är låg. Kostnaden för att införa en för låg skatt kan visa sig dramatisk”. Försiktighetsprincipen talar alltså för att ha en hög klimatskatt. Som vi också visat träffas dessutom endast ett fåtal sektorer av koldioxidskattens normalskattenivå, de flesta sektorer betalar betydligt mindre för sina utsläpp.

2) Stöd till forskning, utveckling och demonstrationsprojekt

Sveriges mål om netto-nollutsläpp till år 2045 innebär att så gott som alla utsläpp – även inom sektorer där det är svårt att minska utsläppen som exempelvis tunga transporter, stål, jordbruk och flyg – på sikt måste minska till nära noll. Dessutom behövs, för att nå Parisavtalets klimatmål, ny teknik för att åstadkomma negativa utsläpp, det vill säga för att återta redan gjorda utsläpp från atmosfären. Denna klimatomställning blir dyrare att genomföra ju längre den skjuts upp. Ett sådant resonemang bygger inte på “gissningar och glädjekalkyler” utan på en insikt om att våra utsläpp måste minska radikalt och fortsätta minska också i framtiden.

Timbro skriver att ”en miljöpolitik som inte är kostnadseffektiv och leder till dyrare utsläppsminskningar präglas av regleringar, subventioner och riktade satsningar”. Sett i ljuset av ovan menar vi att detta inte är en självklar slutsats. Thomas Sterner vid Göteborgs universitet skriver, tillsammans med kollegor, i Nature Energy: ”I takt med att länder reducerar sina utsläpp kommer olika policys, i kombination och i följd, visa sig viktiga för att undvika miljömässiga, ekonomiska och politiska låsningar i arbetet mot koldioxidfria energisystem.” I praktiken finns alltså tillfällen där avsteg från generell CO2-prissättning kan vara nödvändigt. Det kan till exempel handla om att ge riktat statligt stöd till fossilfri stålproduktion, eller att beskatta flygresan när beskattning av flygbränslet är omöjligt.

3) Internationella klimatinsatser

Dessa är viktiga för att köpa oss tid att utveckla ny teknik och nya beteenden. Ju mer utsläpp vi undviker idag – både i Sverige och utomlands – desto mindre blir behovet av negativa utsläpp i framtiden. Men argumenten för att hjälpa fattiga länder att ställa om, till exempel genom klimatrelaterat bistånd och klimatfinansiering, handlar inte bara om kostnadseffektivitet utan framförallt om etik. Sverige har ett moraliskt ansvar att hjälpa fattiga länder att byta från fossilbaserade till klimatvänliga utvecklingsbanor. Allt annat vore cyniskt. Att enbart allokera klimatinsatser där de är billigast är alltså inte självklart, annan hänsyn måste också tas i Sveriges internationella klimatarbete, vilket både Sida och Energimyndigheten också gör.

Snäv analys 

Det må vara orättvist att, som Expressen, tillskriva Timbro åsikten att ”bäst för klimatet att inte göra ett skvatt”. Men åsikten att koldioxidskatten är tre gånger för hög och att miljöskatterna över lag borde halveras är otvivelaktigt Timbros. Steget därifrån till Expressens påstående är inte långt. Med den här texten vill vi visa att flera av Timbros slutsatser från rapporten – till exempel att samtliga undersökta nationella klimatåtgärder anses ineffektiva – bygger på en alltför snäv analys och antaganden som inte delas av ledande miljöforskare.

Forrige artikel "Att avskaffa flygskatten gynnar flygbranschen – inte klimatet" Næste artikel "Sveriges framgång säkras genom landsbygdens välgång"