"Vi bör lyssna på Skogsutredningens uppmaningar om samverkan"

Finns då ändå inte ett frö till en lösning? I det gedigna arbetet återkommer man flera gånger till behovet av ”samverkan inom landskapet” – en uppmaning så hovsamt formulerad att den tycks gå polemiken förbi.

Finns då ändå inte ett frö till en lösning? I det gedigna arbetet återkommer man flera gånger till behovet av ”samverkan inom landskapet” – en uppmaning så hovsamt formulerad att den tycks gå polemiken förbi.

Nippe Hylander

Skogsutredningen lyfter förtjänstfullt upp dels behovet av rimliga ersättningsformer åt skogsägaren för olika typer av skydd, dels behovet av nya mekanismer för samverkan mellan olika ägare inom landskapet. Även om det saknas konkreta förslag på sådana mekanismer så är detta en av möjligheterna att uppnå effektiva biologiskt sammanhängande områden – en win-win för att klara biologisk mångfald och med mindre avstående av aktivt skogsbruk. Ty skogen och dess produkter har en viktig roll i klimatarbetet.

Tack skogen

Så tack skogen och skogsindustrin. Ni har gjort ett fantastiskt jobb i att substituera fossila råvaror och binda koldioxid. Vi har dubbelt så mycket ved i skogen som för 100 år sedan, då ju många marker var mer eller mindre degenererade eller dåligt skötta. Och tillväxten är fortsatt betydligt högre än avverkningen och nettoinbindningen på cirka 50 miljoner ton koldioxid, ungefär lika mycket som våra inhemska utsläpp. Det ska vi dra fördel av.

Men biologiska mångfalden

Men det finns ett problem i dag. Som Skogsutredningen påpekar klarar vi inte den biologiska mångfalden i dagens skogsbruk. Det är många forskare överens om – även om inte alla. Ty biologisk mångfald, ett av de 17 globala hållbarhetsmålen, är svårt att definiera precist.

Vi är i dag långt ifrån jättekalhyggena och hormoslyrbesprutningarna av lövskog för 40-50 år sen. Vi är på rätt väg men vi måsta öka ambitionen och se till att vi nu verkligen går i rätt riktning. Väl skött förnyar sig skogen även när vi avverkar och nyttjar den. Men omloppstiden är lång. Klimatkrisen kräver effektiva kolsänkor och fossilsubstitution – och de närmaste 20-30 åren är kritiska. Så både för mångfalden och för kolbindningen borde vi nu avsätta mer – inte bara i fjällnära områden med sammanhängande värdefulla skogar som Skogsutredningen klokt föreslår. Ty biologisk mångfald finns även i södra Sverige, i älvdalarna och i det småbrutna landskapet.

Samverkan i landskapet

Äganderätten är viktig men biologin bryr sig inte om ägandegränser utan är beroende av just landskapet. Det är därför de är så viktiga – utredningens uppmaningar om nya mekanismer för samverkan mellan olika ägare inom landskapet för att uppnå maximalt effektiva biologiskt sammanhängande områden. Vore inte det ett lämpligt uppdrag åt Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att gemensamt ta fram underlag för detta?

Ett annat förslag som vore bra både för mångfalden och den, under de närmaste årtiondena så viktiga, kolinbindningen vore att inte som i dag sänka utan höja beståndsåldern där tillväxten fortfarande är hög. Mognare skog ger oftast både mer mångfald och högre andel värdefullt timmer och det är sågtimret som står för merparten av skogsnettot.

Viktigt med jämn avverkningsnivå

Någorlunda jämn avverkningsnivå över tiden är viktigt för alla parter. Ojämn åldersfördelningen i den svenska skogen har regionalt har länge varit en utmaning men vi kan och vi har i flera årtionden importerat varierande mängder virke (10-15 procent) inte minst från Baltikum där det finns goda och växande tillgångar. Flera skogsindustriföretag har sedan årtionden inköpsbolag där och gör även nu markförvärv.

Virke kan vi importera men inte biologisk mångfald. Och EU:s ambitioner att återbeskoga mer eller mindre historiskt degenererade marker och generellt sköta skogen bättre är i det nuvarande klimatperspektivet bra även om substantiella förändringar tar decennier – liksom hos oss.