Selimovic: Det östliga partnerskapet kräver fortsatt hög ribba

Av: Jasenko Selimovic (L) 
europaparlamentariker

EU:s östliga partnerskap är inne på sitt åttonde år. Det är dock viktigt att påminna sig om att partnerskapet inte bara är ett självändamål för att bringa de sex länderna närmare EU. Det går inte att låta de olika partnerskapsländerna välja och vraka bland vilka samarbeten eller reformområden som ska prioriteras. EU:s strategi måste därför vara att sätta fortsatt press på frågor som liberalisering, minskad korruption, ökat skydd för mänskliga rättigheter och demilitarisering. Det går sådär.

Problemfylld region

Regionen är enorm och omfattar förutom Ukraina länderna Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien och Vitryssland. De ligger som en buffert mot ett allt mer aggressivt Ryssland vid EU:s östra gräns. Regionen saknar som bekant inte problem. Armenien och Azerbaijan träter om Nagorno Karabach, för att inte tala om det lågintensiva ryskstödda kriget i östra Ukraina, den ryska annekteringen av Krim och den ryska interventionen i georgiska Abkhasien och Transnistrien i Moldavien.

Utöver detta har vi även djupgående korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ekonomisk underutveckling. Som inte detta räckte finns också de geopolitiska kopplingarna till nyvaknad rysk utrikespolitik. Konflikten i Ukraina är givetvis kopplad till landets associeringsavtal med EU, som går på tvärs med Rysslands strategi om att knyta sitt ”nära utland” så nära sig som möjligt.

Svenskt och polskt initiativ

Det östliga partnerskapet kom till på svenskt och polskt initiativ år 2009. Partnerskapet är en del av EU:s grannskapspolitik (ENP), som även omfattar länderna söder om Medelhavet. Vanligtvis hålls toppmöte kring det var annat år, i dag fredagen den 24 november, var det dags i Bryssel igen. Representanter för Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland träffade representanter för EU:s medlemsländer för att staka ut framtiden. På dagordningen stod partnerländernas politiska relationer och ekonomiska integration med EU. Bland annat arbetar men med att fördjupa frihandelsområden, fördjupa samarbete inom olika sakområden och frågan om viseringsfrihet för medborgarna. Förutom toppmötena sker årliga möten mellan utrikesministrarna, seminarier och workshops på expertnivå. Europaparlamentet samarbetar också med de nationella parlamenten i fem av länderna och mellan regionala och lokala myndigheter samt civilsamhället.

Olika ambitionsnivåer

Östliga partnerskapet har höjt EU:s ambitionsnivå i relationerna med de sex länderna. Längst har man kommit i Georgien, Moldavien och Ukraina, som nu har associeringsavtal med EU. Ukraina, Georgien och Moldavien har också tre långtgående associerings- och frihandelsavtal, och har dessutom fått viseringsfrihet för resor till EU. Så har till exempel moldaviska medborgare fått viseringsfrihet till Schengenområdet, sedan man i landet genomfört en rad viktiga reformer. Det går emellertid trögare med Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland. Ledaren i det sistnämnda landet, Alexander Lukashenko, kom heller inte till toppmötet i Bryssel.

Partnerskapet stöds från EU:s sida via det så kallade grannskapsinstrumentet ENI (European Neighbourhood Instrument) och har en budget på 15,4 miljarder euro för perioden 2014–2020. I en del fall har EU också gett länder finansiellt och humanitärt bistånd. Sverige ger också biståndspengar som tas från en nationell budget på 4,2 miljarder kronor inom ramen för en sjuårig strategi för Östeuropa, Västra Balkan och Turkiet.

Riskerar att bli ett smörgåsbord

Det östliga partnerskapet har efter hand kommit att handla allt mer om bilaterala frågor där länderna försökt välja bland ett smörgåsbord av frågor – och givetvis valt bort oönskade sådana som korruption, mänskliga rättigheter, jämställdhet, och så vidare.

Det enda sättet att möta detta är att EU konsekvent ser till att ribban ligger kvar och att den ligger kvar högt på alla områden. Det skulle kunna ge det östliga partnerskapet en behövlig nystart som skulle på sikt kunna tillföra dynamik och så småningom till att knyta regionen närmare det demokratiska EU och bort från det destruktiva inflytande från ett allt mer militariserande Ryssland.

EU kan bli avgörande för denna utveckling. Men det kräver att vi står enade i kraven och inte släpper fram enskilda länder till att välja och vraka bland de krav som passar dem själva bäst på bekostnad av inte bara ekonomisk misshushållning utan också av minskade mänskliga rättigheter.