Klimatkonsulten: Vad vill partierna göra i EU?

En gåta med årets valdebatt är varför den så lite handlar om klimatet, samtidigt som de flesta av oss nog oroas över denna, den kanske mest fundamentala och skräckinjagande kris mänskligheten ställts inför.

En förklaring är naturligtvis att det finns partier som av valtaktiska skäl nog helst vill ”döda” klimatfrågan.

Minst lika viktigt är nog dock en annan faktor, nämligen att en så stor del av klimatpolitiken inte är nationell utan handlar om EU-nivån.

1992 gick Sverige med i EES, 1995 i EU. Sedan dess är massvis med beslut om svensk lagstiftning delegerad från riksdag och regering till EU. EU-medlemsskapet har förändrat förutsättningarna för snart sagt all nationell politik, ett faktum som dock varken svenskarna i allmänhet eller våra medier tycks ha förstått måste få effekter även på valdebatten och på hur vi resonerar när vi röstar. Det gäller inte minst klimatet.

EU-medlemsskapet betyder inte att vi delegerat makten till några andra. Sverige och svenska politiker finns hela tiden med och kan påverka, ytterst via våra ministrar i ministerråden och de 21 svenska ledamöterna i Europaparlamentet.

Valet spelar roll

EU-medlemsskapet betyder inte att vi delegerat makten till några andra. Sverige och svenska politiker finns hela tiden med och kan påverka, ytterst via våra ministrar i ministerråden och de 21 svenska ledamöterna i Europaparlamentet. Besluten tas gemensamt med resten av unionen, oftast under någon typ av kvalificerade majoriteter. Naturligtvis spelar det roll för det svenska agerandet om det blir ministrar från de högerkonservativa eller de rödgröna som kommer att representera Sverige, till exempel när det gäller EU:s klimatpolitik.

Inom vissa områden försöker Sverige traditionellt begränsa EUs makt, på andra – det gäller inte minst klimatet – har svenska regeringar tvärtom drivit på för en gemensam reglering. Logiken är rätt enkel: Att via EU skärpa utsläppskraven på bilar, är naturligtvis mycket smartare än genom 27 nationella beslut.

Genom ett starkt stöd till den EU-gemensamma utsläppshandeln har svenska regeringar och Europaparlamentariker sett till att utrymmet för nationell klimatpolitik beträffande de allra största utsläpparna reducerats till ett minimum.

Beträffande energiförsörjningen – med starka kopplingar till klimatfrågan – har Sverige valt den motsatta linjen och tvärtom (framgångsrikt) försvarat det nationella självbestämmandet. En konsekvens av denna svenska framgång är att vi agerat åskådare när Tyskland och ett antal andra EU-länder byggt upp ett stort beroende av importerad rysk gas, en process vi alltså inte velat vara med och påverka, men vars brister vi nu likväl får vara med och betala priset för.

Väljarna förtjänar besked

På de områden där makt - med eller utan Sveriges stöd - flyttats till EU-nivån, har möjligheten för de politiska partierna att utlova kraftfulla nationella åtgärder begränsats. Detta blir ett demokratiskt problem endast i den mån vi tillåter att detta leder till att frågorna försvinner från den inrikespolitiska diskussionen.  

Väljarna förtjänar besked: Vad vill de svenska partierna prioritera inom EU, om de vinner regeringsmakten? Konkret på klimat- och energiområdet - vill de skärpa och bredda EUs gemensamma klimatpolitik, och i så fall hur? Eller vill de tvärtom att frågan snarare återförs till nationell nivå, och vad vill de i så fall göra? Hur vill de att unionens framtida energipolitik utvecklas? Vad vill partierna göra i EU?