Goldmann: Uteslut inte energisektorn från klimatavtalet

Av: Mattias Goldmann
vd för tankesmedjan Fores

Vem förhandlar i klimatfrågan? Vilken agenda har de? Hur snabbar vi på genomförandet av Parisavtalet, så att klimatförändringarna kan begränsas så mycket som möjligt? Det är helt centrala frågor som EU-parlamentarikern Max Andersson lyfter (Altinget 11 maj). Men han begår trippelfel när han vill utesluta fossilbränsleintressen från förhandlingarna.

För det första: Inga bolag sitter vid förhandlingsbordet. På FN:s klimatmöte förhandlar enbart FN:s medlemsstater. Ingen annan har rösträtt eller får lägga beslutsförslag. Näringslivet representeras av Bingo, Business and Industry, som på klimatmötena får yttra sig i ett par minuter men aldrig lägga förslag – samma villkor som lantbruket, ursprungsbefolkningar, ungdomar (Youngo) och forskning (Ringo). Enskilda företag får inte tillträde, utan får hålla till i den yttre zonen med utställningar och montrar, där inga klimatavtal förhandlas och där man sällan ser centrala förhandlare.

För det andra: De värsta fossillobbyisterna är enskilda stater. Anderssons kritik mot konservativa fossilbränsleaktörer är relevant och viktig, men den ensidiga inriktningen på bolag är inte rimlig. Ett allvarligarare problem är de olje- och kolaktörer som faktiskt sitter vid förhandlingsbordet; länder som Saudiarabien och Polen. Agerande från kol- och oljeländerna har gång på gång försenat och urvattnat klimatöverenskommelser, såväl i FN som i EU, just för att varje land – men inget företag – har veto mot FN:s beslut.

Andersson skjuter över målet, och flera av hans kompletterande förslag är sådana som redan sker.

För det tredje: Dialogen med näringslivet måste fördjupas. Det har tagit mycket möda och lång tid att få näringslivet att bry sig om klimatförhandlingarna, men nu ser vi hur allt fler företag ställer om utifrån Parisavtalets klimatåtaganden. På förra klimat-toppmötet COP22 i Marrakech, som genomfördes samtidigt med att Donald Trump valdes till USA:s president, var det tydligt att näringslivet bidrog till att avtalet klarade sig. I Trumps nuvarande administration ser det ut som att fd-Exxon-vd:n, nuvarande utrikesministern Rex Tillerson, är en av de som bäst förstår värdet av att USA inte lämnar avtalet. Exxon är en sådan aktör Max Andersson gärna skulle ha uteslutit från att observera klimatförhandlingarna, och Anderssons förslag till regler mot att byta sida skulle ha förhindrat Tillerson att bli minister under Trump. Det skulle troligen ha betytt en ännu sämre klimatpolitik från USA:s sida.

Orättvis kritik mot UNFCCC

Andersson skjuter över målet, och flera av hans kompletterande förslag är sådana som redan sker. Att kritisera UNFCCC för bristande information är orättvist; under pågående förhandlingar kan inte alla positioner vara offentliga och de är hur som helst inte UNFCCC:s material utan de förhandlande ländernas. Att registrera vem som är vem görs redan och framgår på den obligatoriska namnlappen, som måste bäras väl synlig alltid och som är färgkodad utifrån vilken typ av organisation man representerar. Ökad transparens i hur organisationer finansieras vore välkommet, och här ligger Sverige och EU långt efter t.ex. USA - vilket visar att det inte är UNFCCC:s beslut.

Att öka finansieringen för ”organisationer som arbetar för att uppfylla FN:s klimatmål” är ju fint, även om avgränsningen blir svår - vill Andersson t.ex. verkligen ge pengar till McDonald’s, vars klimatmål är tuffare än FN:s? Därtill är det förstås inte FN:s klimatförhandlingar som har sådana medel, utan medlemsstaterna. Kanske kan den nästa debattartikeln bli gemensam med Andersson, riktad till den rödgröna regeringen som föreslås öka klimatfinansieringen?