Flytta Skogsstyrelsens fältverksamhet till länsstyrelserna

Tre dagar före julafton, på årets mörkaste dag, meddelade Skogsstyrelsen att man slutar registrera nyckelbiotoper. Jag anser att det är ett felaktigt beslut. Att hitta och registrera nyckelbiotoper har varit ett fundament, själva kronjuvelen, i svensk skogspolitik, där naturvård och produktion ska väga lika. I 30 år har Skogsstyrelsen tillsammans med näringen byggt upp världens kanske bästa system för att hitta och registrera skogsområden med höga naturvärden. I konkret handling har vi visat omvärlden och krävande kunder av skogsprodukter hur vi bevarar biologisk mångfald. Arbetet har bekostats av skattebetalarna.

Nyckelbiotoperna finns kvar i skogen oavsett om de registreras eller ej.

Om det har funnits problem med detta viktiga arbete, borde beslutet ha varit att utveckla och inte att avveckla.

Fråga till LRF

Frågan är vad som händer nu? För nyckelbiotoperna finns kvar i skogen oavsett om de registreras eller ej. Skogsbolagen har redan beslutat att de för egen del fortsätter på sin bekostnad och mark att inventera nyckelbiotoper. Och nästan alla svenska virkesköpare, även skogsägareföreningarna, följer i dag FSC:s Controlled-Wood-regler när man köper virke från icke-FSC-certifierade arealer. Det innebär att man vägrar att hantera virke från både registrerade och oregistrerade nyckelbiotoper, vilket är ett villkor för att virket ska kunna föras in och användas för FSC-märkta produkter. Skogsindustrin vill ha garantier för att virket man köper inte kommer från nyckelbiotoper.

Den som hårdast har drivit frågan om att stoppa registreringen av nyckelbiotoper är Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Frågan är hur LRF tänker sig att landets skogsägare, både medlemmar och icke medlemmar, nu ska få kunskap om eventuella höga naturvärden i sin skog?

”Beklagar Skogsstyrelsens beslut”

Vad de som professionellt dagligen jobbar med FSC anser framgår av en ny FSC-studie. Där intervjuas 16 certifikatsinnehavare, 4 certifierare samt 5 andra intressenter om bland annat arbetet med nyckelbiotoper. Många av de intervjuade beklagar Skogsstyrelsens beslut, då detta ökar kraven på aktörerna. För egen del är jag mer orolig för att ansvaret och kostnaderna för framtida inventeringar ska flyttas till oss små privata skogsägare. Många av oss små skogsägare har inte i dag kunskapen om eventuella höga naturvärden. Det bör man ha och så tidigt som möjligt, för att undvika stoppade avverkningar.

En ingång i Myndighetssverige

Den nedlagda nyckelbiotopsinventeringen väcker samtidigt en helt annan fråga, för med Skogsstyrelsens nya beslut försvinner en av de viktigare arbetsuppgifterna för myndighetens fältorganisation. Kanske är det dags att samordna länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens lokala arbete till länsstyrelserna? Det är inget nytt förslag. Saken har dryftats i många år mellan landshövdingarna. Utredaren Mats Sjöstrand (SOU 2012:81) argumenterade väl för saken. Med en sådan förändring skulle skogsägare få en samlad myndighetskontakt. Samhället skulle få kompetenssamling och lägre kostnader. Prioritering av resurser skulle bli enklare.

Att ha två glest bemannade myndigheter ute i skogen som ibland ger olika besked, har olika ansvarsområden och olika agendor fungerar inte.

Låt mig beskriva min egen verklighet. Om jag ska göra en avverkning berörs ibland både kulturminnen och vatten som myrar, grävda diken eller bäckar. Dessa frågor hanteras av länsstyrelsen. De hanterar även frågor om naturreservat och vissa bidrag. Avverkningen, andra bidrag och biotopskydd hanteras däremot av Skogsstyrelsen. Har man otur är den skyddsvärda skogen för stor för biotopskydd, men för liten för ett naturreservat. Den viktiga skogliga viltfrågan hanteras av länsstyrelsen, medan Skogsstyrelsen hanterar betesskadorna.

Naturvårdsverket och Jordbruksverket är i dag renodlade expertmyndigheter där det lokala arbetet utförs av länsstyrelserna. Modellen bör även gälla Skogsstyrelsen. Vi skogsägare behöver en myndighet att vända oss till. En ingång i Myndighetssverige. Inte två.