Debatt

Utvandringspolitiken kan leda till Tidöregeringens fall

Precis som för Fälldin 1976–1978 är det tydligt att Tidöavtalets överenskomna skrivningar inte hänger ihop. Det är också tydligt att Tidöpartierna på samma sätt som den dåvarande regeringen har målat in sig i hörn som de inte kan ta sig ur, skriver Oskar Taxén, jurist och socialdemokrat.

Hur länge håller Tidökoalitionen? 
Hur länge håller Tidökoalitionen? Foto: Jessica Gow/TT
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

1977 publicerade Kai Hammerich boken Kompromissernas koalition (Rabén och Sjögren) om regeringsförhandlingarna som ledde fram till att Torbjörn Fälldin blev statsminister. Boken är ett mästerverk vad gäller politisk journalistik. Hammerich har tunga källor som vill berätta vad som sker under förhandlingsspelet och kan därför i detalj redogöra för alla turer. Den som läser boken ser omedelbart att frågan om kärnkraften kommer att förfölja och plåga den nya regeringen. Det är där man inte kan komma överens. Det är där man skriver fast sig i motsägelsefulla formuleringar.

Den stora stötestenen

I förhandlingsspelet kring Tidöavtalet är det Svenska dagbladets prisbelönta journalistpar Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson som hittills har kunnat återge detaljer. I reportaget Fyra partier, tre dagar, ett slott beskriver de ingående hur förhandlingarna gick till och vilka frågor som drevs av vilka partier. Precis som 1976 är det en enskild och för ett av partierna viktig fråga som framträder som stötesten: frågan om utvandringen.

Utvandringspolitiken är som framgår av artikeln ett av få områden där Sverigedemokraterna fortfarande står själva, med en egen linje. Övriga Tidöpartier har den naturliga utgångspunkten att den som inte har rätt att stanna i Sverige ska återvända. Deras förslag och reformer är dock modesta och utgår från dagens rättsliga system och strukturer. Det handlar om att göra mer av samma. Inte om att förändra i grunden.

För Sverigedemokraterna är förändringen själva kärnfrågan. Deras reformer är stora: alla permanenta uppehållstillstånd ska dras in och ersättas av tillfälliga. Det innebär en grupp om cirka 300 000 personer vars tillstånd ska omprövas. Vid omprövningen ska en del få avslag, då situationen i ursprungslandet förbättrats, och dessa personer ska lämna Sverige. För att identifiera personer utan uppehållstillstånd vill SD införa en generell skyldighet för alla offentliganställda att ange och rapportera dessa.

Moderaterna juridifierar

SD vill också möjliggöra utvisning på grund av asocialitet. Det gäller då personer som inte har begått brott men som enligt Sverigedemokraterna ”genom en asocial livsstil uppvisar brister i sina förpliktelser gentemot det svenska samhället.” SD har också därutöver en rad andra förslag för att stimulera ”människor och familjer som inte integreras” att återvända (se till exempel Sverigedemokraternas rapport 30 förslag för att möta angreppen mot Sverige).

SD, som bildats och kämpat i 30 år för att öka utvandringen, kan inte gå till val 2026 utan tydliga resultat.

Av Strömbergs/Nilssons text blir det tydligt vilken strategi som de övriga Tidöpartierna och särskilt Moderaterna tänker sig använda för att hantera SD i dessa frågor. De vill inte ta konflikten i sak utan säger sig dela politikens inriktning. Samtidigt juridifierar Moderaterna frågorna genom att noga rama in förslagen med skrivningar om ”grundläggande juridiska rättsprinciper”. Därigenom hoppas partiet kunna göra förslagen mer statsmannamässiga, samtidigt som dess omfattning också begränsas. Framförallt skapas en möjlighet till veto för justitiedepartementet och dess nya chef: justitieminister Gunnar Strömmer (M). Den bärande tanken är att det är juristerna som ska avgöra vilken politik som tillåts bli genomförbar.

Går det att runda SD?

Och det är här som det blir tydligt hur jobbigt det kommer att bli. Det började med diskussionerna kring Tidö-förslaget om utvisning på grund av ”bristande vandel”. Av Strömberg/Nilssons reportage framgår att det är en kompromissformulering som ska omfatta SD:s asocialitetsbegrepp men som juristerna hos M trivdes bättre med. Både Strömmer och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har de senaste veckorna också varit ute och argumenterat för att begreppet ”vandel” har en redan fastslagen juridisk definition och att det är den definitionen som ska gälla även för det nya utvisningsförslaget. Det är ännu ovisst om SD kommer acceptera att bli rundade på det sättet.

Nästa fråga har gällt de permanenta uppehållstillstånden och idén att dessa ska återkallas retroaktivt. Strömmer har i flera intervjuer redan tydliggjort sin åsikt: ”Min uppfattning är att den som redan har ett permanent uppehållstillstånd inte genom ett politiskt beslut ska kunna bli av med det” och ”Frågan är hur den generella ordningen ska vara framåt” (Aftonbladet 20/11). För Strömmer är det självklart att juridiken skyddar enskilda mot retroaktiva beslut av denna typ. Med sitt juridiska veto omöjliggör han därmed precis det som SD vill uppnå och tror sig ha fått igenom i Tidöavtalet. Frågan blir då vad SD ser för vits med en sådan utredning?

Kristersson vår tids Fälldin

Nu senast har en diskussion förts om möjligheterna att ålägga offentliganställda att ange papperslösa till Polisen och Migrationsverket. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) har där hänvisat just till Tidöavtalets särskilda juridik: ”Som framhålls i Tidöavtalet kan det finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, varför undantag från en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt behöver utredas närmare. Jag varken kan eller vill föregripa utredningen.” (Läraren 28/10)

Precis som för Fälldin 1976–1978 är det tydligt att Tidöavtalets överenskomna skrivningar inte hänger ihop. Det är också tydligt att Tidöpartierna på samma sätt som den dåvarande regeringen har målat in sig i hörn som de inte kan ta sig ur. SD, som bildats och kämpat i 30 år för att öka utvandringen, kan inte gå till val 2026 utan tydliga resultat. M har, å sin sida, genom den valda strategin fått frågorna att handla om själva rättsstatens grundvalar. Båda sidor har satsat sin heder och ära på att den andra parten inte ska få sin vilja igenom.

Fälldins första regering höll i två år, till 1978, och fick sedan lämna över till en folkpartistisk enpartiregering. Vad händer när Tidöavtalets skrivningar möter verkligheten?

Nämnda personer

Gunnar Strömmer

Justitieminister (M), ledamot i partistyrelsen
Jur. kand (Uppsala uni., 1998)

Maria Malmer Stenergard

Migrationsminister (M), ledamot i partistyrelsen
fil. kand. i systemvetenskap (Lunds uni., 2002), jur. kand (Uppsala uni., 2008)

Paulina Brandberg

Jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister (L)
Master i juridik (Lunds uni., 2008)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00