Inflationen spökar vidare i regeringens budget

Det blev inte 10 kronor i sänkt dieselpris per liter, som den nya regeringens samarbetsparti utlovade inför valet.

– Ibland är verkligheten och spökar, sade SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till DN från sin plats i baksätet på regeringssamarbetet, som jag när jag blundar tänker mig som en bil, en extra törstig pick up-truck. Inget el-tjafs. Fyrhjulsdriven.

Inflationen spökar vidare.

Det blev en sänkning på måttliga 40 öre litern i stället, när verkligheten rasslat färdigt med sina kedjor.
På tisdagen släpptes den nya regeringens första egna budget (Tre av de fyra partierna hade som bekant ett visst inflytande även på den förra), och förutom verkligheten är det även ett annat gammalt spöke som går omkring i den – inflationens spöke.

Lägre än önskat till kommunerna

Bland det första som påpekades är att medan Sveriges kommuner och regioner talat om förväntade kostnadsökningar på grund av ökade elpriser och hyror om minst 20 miljarder kronor, så skjuter regeringen bara till sex miljarder. 2023 blir med andra ord ett år av omfattande ”effektiviseringar” som det brukar kallas när tjänster ska hyvlas i offentlig sektor.
Inflationstakten beräknad med fast ränta – KPIF – ligger för närvarande enligt SCB på 9,7 procent. Den väntas enligt aktuella prognoser inte minska mycket under budgetåret 2023.

Så även om Statens kulturråd, för att ta ett av många exempel, får lika mycket pengar att fördela till litteratur och till kulturtidskrifter under 2023 som 2022 – sammanlagt knappa 206 miljoner kronor varav större delen till litteraturen – så innebär inflationen att pengarna täcker allt mindre av mottagarnas utgifter. Varken tryck, papper eller distribution tillhör saker som direkt blivit billigare på senare tid, kan jag som utgivare av tidskrift meddela. Det framgår att regeringen tänker sig att samma summa anslås även 2024 och 2025.

Det kunde för all del ha varit mycket värre. 2014, under den stora oredan mellan valet och den relativa julefrid som lite försenat infann sig med Decemberöverenskommelsen försökte de partier som i dag rattar Sveriges ekonomi dra in 75 procent av kulturtidskriftsstödet utan rimlig tid för omställning. Då räddades den delen av mediebranschen av bland andra Lena Adelsohn Liljeroth (M) som enligt egen utsago lyckades få kulturutskottets moderate ordförande på bättre tankar. Stödet blev kvar, men eroderar alltså i rask takt med rusande priser.

Lite om mediepolitiken

I Tidöavtalet nämns som bekant ganska lite om mediepolitiken. Jag hittar inget i budgeten om SD:s hjärtefråga att jag ska slippa utsättas för sanktioner från Facebook för att jag delar skämtbilder som är för svåra att förstå för plattformens robotar, men å andra sidan det första tecknet på att saker kommer att hända i en annan av partiets prioriterade mediepolitiska frågor – den om public service. Till att börja med återfinns formuleringarna från Tidöavtalet om public service ”i ett delvis nytt medielandskap” behöver utvecklas, ”som en del av den demokratiska infrastrukturen”. Dessutom ett förslag till ändring i lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst: Avgiften till public service ska även fortsättningsvis tas ut med en procent av inkomsten – men bara upp till 1,75 inkomstbasbelopp mot dagens 1,87.

Det kan se ut som detaljer, och påverkar inte de medel som public service-bolagen får under innevarande tillståndsperiod, alltså till och med 2025. Men det kan också räknas i kronor och ören i minskade intäkter inför och under den kommande tillståndsperioden 2026 till 2033.

Medan inflationen spökar vidare.