Det här handlar sannolikt om annat än omsorgen om miljöpolitiken

Det är inte särskilt oväntat att M-KD-L-SD-samarbetet flyttar ansvaret för klimatfrågorna mycket närmare både energi- och näringspolitiken. Det rimmar väl med den nya regeringens klimat- och energipolitik.

Dessutom, även MP-S-regeringen valde ju att under en period flytta klimatansvaret från miljöministern till biståndsministern och utrikesdepartementet, när Isabella Lövin tillträdde som språkrör efter Åsa Romson. Så klimatets hemvist bland departementen kan knappast anses vara skrivet i sten.

Däremot var det en och annan som satte kaffet i halsen när de insåg att den nya klimat- och miljöministern inte längre kommer ha ett eget departement, utan att Romina Pourmokhtari (L) blir inneboende hos energi- och näringsministern Ebba Busch (KD).

Man kan så klart vrida och vända på det lite som man behagar. Från regeringshåll hörs argument om att det är en styrka för både klimat- och miljöpolitiken att kopplas så nära näringspolitiken, att ett eget miljödepartement är något för det förgångna.

Saker som är svårt att bortse från  

Men samtidigt är det lite för många tecken i skyn som antyder att den här nya konstruktionen, där miljöfrågorna petas in i ett nytt superdepartement, kanske inte alls handlar om att stärka arbetet för skogarna, haven, luften och fjällräven.

• Romina Pourmokhtari är en väldigt ung minister som kommer direkt från ungdomsförbundet, hon har ingen riksdagserfarenhet. Att ge trainee-ministern (för att låna ett uttryck från Irene Wennemo) ansvar för miljön är knappast en signal om att det är ett prioriterat område.
  
  
• Det är svårt att avfärda teorin om att Pourmokhtaris utnämning till minister är ett sätt att tysta henne och få regeringens mycket svaga mandat i riksdagen något säkrare. Det saknades inte heller starka ministeralternativ som både kan ämnena och är erfarna politiker.
  
  
• Liberalerna ligger nära KD, M och SD i energi- och till stora delar även i klimatpolitiken. Men när det kommer till ren miljöpolitik så sticker partiet av från de övriga tre. Miljöfrågorna omfattas inte heller av Tidöavtalet. Frågan är vilken politik Pourmokhtari egentligen ska driva?
  
  
• Hennes ställning blir knappast starkare eller situationen enklare av att departementschefen Ebba Busch är från ett annat parti.

Symboliken i att ha ett eget miljödepartement är stark, symboliken i att lägga ner det är också stark.

Den nya regeringen och statsminister Ulf Kristersson talar gärna om ett paradigmskifte i politiken. Symboliken i att ha ett eget miljödepartement är stark, symboliken i att lägga ner det är också stark. Hur M-KD-L-SD än argumenterar för fördelarna med flytten av klimat- och miljöfrågorna, så är det också en stark markering om att man inte är ute efter att behaga vare sig miljörörelsen eller vänsterblocket när det gäller miljöpolitiken.

Världen utanför: Cop och EU

Men det finns en verklighet utanför Sveriges gränser som tränger sig på, med komplicerade politiska förhandlingar som väntar. Det kan bidra till förvåningen inför valet att tilldela en ung, oerfaren minister just klimat- och energiportföljen.

De årliga globala klimatförhandlingarna inleds snart, den här gången i Egypten. Och strax efter det, vid årsskiftet blir Sverige ordförandeland i EU, senaste gången var år 2009. Det är ett ordförandeskap som till stor del kommer att kretsa kring miljöpolitik. Sverige ska leda förhandlingarna om totalt 30 miljörelaterade lagförslag. En nätt utmaning alltså.

Ordförandeskapet slukar experternas tid

Nåväl. Den som lever får se om miljö- och klimatpolitiken rasar samman eller om den kommer blomstra. En sak är dock klar: Det kommer inte att vara lite på bordet den närmaste tiden för Regeringskansliets sakkunniga inom miljö och klimat, även utan nationella initiativ. Kanske kan det till och med vara bra för arbetsmiljön, då det redan i våras stod klart att det inte kommer att finnas tid till mycket annat under i alla fall det svenska ordförandeskapet.