Slutreplik: Alla vapen bör inte användas i en demokrati

Det är också missvisande att beskriva dessa system som traditionella nedgrävda minor. Självförstörande och självdeaktiverande minor är ofta fjärrutlagda system, spridda från fordon, artilleri eller flyg. Det undergräver påståendet att de skulle vara säkrare just för att de ligger djupare i marken.

Att snabbt upprätta minfält är logistiskt krävande, särskilt för lätta luftburna eller mobila förband med begränsad kapacitet 

Argumentet om interoperabilitet är också selektivt. Om Sverige lämnar Ottawakonventionen kan det kanske underlätta samarbete med vissa, men samtidigt försvåra stödet från stora Natoländer som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, som fortfarande står bakom förbudet. Nato hanterar redan i dag att medlemsländer har olika regler. Frågor om ansvar kan lösas genom nationell lagstiftning, utan att Sverige behöver lämna avtalet.

Andra lösningar att föredra framför landminor

Exemplen med luftlandsättningar och tillfälliga försvarsställningar håller inte heller. Att snabbt upprätta minfält är logistiskt krävande, särskilt för lätta luftburna eller mobila förband med begränsad kapacitet. I sådana situationer är andra lösningar ofta mer praktiska än landminor, till exempel fjärrutlagda system eller kommandoutlösta laddningar.

Tanken att Försvarsmakten ska ha ”så många verktyg som möjligt” är inte en strategi. Med samma resonemang skulle man också kunna ifrågasätta Sveriges förbud mot kemiska och biologiska vapen. Seriös säkerhetspolitik handlar inte om att ha alla verktyg, utan om att avgöra vilka ett demokratiskt land bör avstå från.