"Så kan en ny regering återskapa skogsägarnas förtroende"

Ända sedan skog och skogsmark fick ett värde och blev enskild egendom har andra försökt skaffa sig inflytande och rådighet över tillgången. Över tid har aktörer och metoder skiftat. Ibland har det varit bolag, ibland staten och i modern tid även organisationer som har stått för hotet.

Nya tider för skogsbruket 

Under en stor del av 1900-talet var situationen positiv för landets enskilda skogsbrukare och samhället värdesatte den välfärd som skogsbruk och skogsindustri skapade. Under senare delen av förra århundradet väntade dock nya tider. Ideell naturvård hade, i främst urban miljö, vuxit sig stark och krävde en anpassning av skogsbruket med en bättre hänsyn, något som absolut också var befogat efter tider av schablonmässighet. Myndigheter började implementera naturvårdsrestriktioner i lagar och förordningar. I de västliga skogarna ville man gå längre än i det övriga landet. Till geografiska gränser som funnits tidigare kopplades nu även naturvårdsbestämmelser.

Felaktig stämpel på fjällnära skog

Under 1980-talet hamnade den fjällnära skogen i fokus och utmålades i flera utredningar som särdeles svårföryngrad, känslig och värdefull. Området fick en felaktig stämpel av att vara en slags svensk regnskog med extra hög biologisk mångfald. I samband med detta avsattes stora delar av statens fjällnära skog som reservat.

Allt eftersom ökade kraven på skogsägarna. Från att ha handlat om detaljhänsyn började man från myndighetshåll, i allt större utsträckning ifrågasätta om viss skog skulle avverkas alls. Genom certifiering hade också större skogsföretag förbundit sig att undanta en miss mängd skog från traditionellt brukande på det egna innehavet. Även deras policys för virkesköp anpassades efter liknande regler.            

I slutet på 1990-talet introducerades också en miljöbalk med vilkens stöd en del radikala inom både myndigheter och organisationer började ifrågasätta grundlagsskyddade rättigheter. Dessutom dök EU-direktiv upp som krävde inpassning i svensk lagstiftning.

Statens gärning är stöld

I dag är det svårt att inte känna uppgivenhet som skogsägare. Kommer den skog som mina förfäder sparat för framtida generationsskiften att kunna brukas? Kommer myndigheterna hit och nekar mig avverkningstillstånd eller gör de bara en nyckelbiotop av skogen så att den inte går att sälja? De kan ju också förbjuda mig att avverka med hänvisning till regler i artskyddsförordningen. Eller räcker det bara med att virkesköpande bolag säger att man inte vill befatta sig med skogar som mina?

Under 1980-talet hamnade den fjällnära skogen i fokus och utmålades i flera utredningar som särdeles svårföryngrad, känslig och värdefull. Området fick en felaktig stämpel av att vara en slags svensk regnskog med extra hög biologisk mångfald.

Kontentan av allt är att min avverkningsbara skog faktiskt kan vara värdelös. Hur stort ska egentligen den enskildes bidrag till något som ska vara till för det allmännas bästa tillåtas bli? När staten direkt eller indirekt svartlistar eller ska vi säga rödlistar enskild egendom är det i mina ögon att betrakta som stöld.

Biologisk mångfald ligger i allmänhetens intresse 

Att bevara biologisk mångfald borde till stor del vara ett allmänintresse. Tyvärr blev lockelsen för våra politiker för stark, oavsett partifärg, att vältra över en för hög andel av bevarandekostnaderna på enskilda. Min förhoppning är nu att en ny regering återskapar förtroendet hos skogsägarna genom att samhället åtar sig att stå för kostnader för nyckelbiotoper, nekade avverkningstillstånd och förbud via artskyddsförordningen. Något som borde vara den naturligaste sak i världen i en rättsstat. Där behovet av ytterligare avsättningar också viktas inom det politiska systemet mot andra värden som till exempel klimatnytta. Skogsägarna i sin tur får svara upp med en mycket bra detaljhänsyn och frivilliga avsättningar.