MP: "Vi kan inte acceptera licensjakten på varg"

DEBATT. Det står klart att M, KD, SD och C vare sig värderar vargens existensrätt eller vikten av att beslut grundas på välgrundad forskning. Licensjakt bör inte ske på en fridlyst och hotad art, skriver Rebecka Le Moine (MP) och Torbjörn Nilsson (MP). 

Rebecka Le Moine (MP)
Riksdagsledamot och talesperson för biologisk mångfald
Torbjörn Nilsson (MP) 
Partistyrelseledamot 


Vargen är fridlyst och rödlistad i Sverige, och en stor anledning till varför vargen blir allt mer hotad, är just på grund av den illegala jakten. Forskare bedömer att runt 70 vargar per år dödas illegalt. Samtidigt är det få brott som leder till dom.

Politiken måste hitta vägar för att komma till bukt med den organiserade brottsligheten. Men i stället för att ta dessa alarmerande siffror och den helt oacceptabla situationen på allvar, ägnar sig vissa partier åt att försöka utöka jakten på vargar som varken angripit några tamdjur eller betett sig närgånget. 

Väcker starka känslor

Vargen är fridlyst, ingår i EU:s art- och habitatdirektiv och cirka 300 vargar finns i Sverige. Nyligen publicerade SLU den nya rödlistan, som visar att vargen går från att vara ”sårbar” till ”starkt hotad”, och den illegala jakten nämns som en drivande faktor.

Vargen är en art som väcker starka känslor. Ja, det händer att den tar tamdjur. Ja, det händer att den blir närgången och problematisk. Där måste politiken svara, genom att avlasta den enskilde individen från ekonomisk förlust, och för problematiska vargindivider kan skyddsjakt bedrivas. Men utöver detta finns även licensjakten, som inte riktas mot några specifika individer. Licensjakt är något som rimligtvis inte bör ske på en fridlyst och hotad art, en art som dessutom är så pass inavlad som vår vargstam är.

Missbruk av vetenskap

Licensjakten har motiverats genom att konflikten skulle minska och acceptansen skulle öka. Men trots licensjakten har inte tjuvjakten minskat. Från Kristdemokraternas Kjell-Arne Ottosson hörs från talarstolen att personer som tar lagen i egna händer är en effekt av myndigheterna, och att han förstår det.

Från samma håll har en motion blivit till ett tillkännagivande till regeringen om att öka jakten på varg, via licensjakten. M, KD, SD och C ställer sig bakom och hänvisar till det skandinaviska vargforskningsprojektet (skandulv). Forskningen som refereras till har helt utelämnat genetiska faktorer och effekter av fortsatt inavel. Analysens huvudförfattare har själv förklarat att det är ”misuse of science”, missbruk av vetenskap, att använda den som stöd för att hålla nere vargstammen. 

Enligt Naturvårdsverkets rapport skulle en långsiktigt livskraftig vargpopulation behöva omfatta minst 1 700 vargar. Samtidigt bedömde Naturvårdsverket att det kan räcka om 300 av dessa finns i Sverige, förutsatt att invandring av obesläktade vargar från andra delar av den stora populationen sker minst vart femte år.

Påståendet stöds inte

Men trots allt detta, deklarerar Moderaternas Jessica Rosencrantz i talarstolen att det är oacceptabelt att vargen finns i ett större antal än 300 individer och att vargpopulationen måste minskas till 170 individer. Kristdemokraterna menar att vi med god marginal passerat biologiska gränsen för långsiktig överlevnad, men kan inte underbygga påståendet med forskning som stödjer påståendet.

"Kan inte acceptera"

Det står klart att partierna som riktar sitt tillkännagivande varken värderar vargens existensrätt eller vikten av att beslut tas på välgrundad forskning. Det verkar inte handla om fakta eller lösningsinriktad konstruktiv politik, utan politikerna verkar ha gjort det till sin uppgift att företräda den lilla varghatande skara som ”tar lagen i egna händer”. Syftet verkar inte vara något annat än att montera ner skyddet för den starkt hotade och fridlysta vargen i Sverige.

Vi i Miljöpartiet bygger vår politik på solidaritet med alla människor, alla djur och all natur. Vi vill se rovdjursstammar som är långsiktigt livskraftiga. Därför kan vi inte acceptera licensjakten på varg, lodjur och järv, varken den nuvarande eller en utvidgad. 

Forrige artikel MP: Därför är det rätt att tidningarna slipper ansvaret för returpapper MP: Därför är det rätt att tidningarna slipper ansvaret för returpapper Næste artikel Debatt: Vi vill se fyra ytterligare åtgärder Debatt: Vi vill se fyra ytterligare åtgärder
  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Rödlistan är inte trovärdig.

    Rödlistan konstruerad för att kunna manipuleras för politiska syften. Det sker genom att man tar in arter i flera olika klasser för att sedan kunna hävda att en art finns med på rödlistan och måste skyddas på olika sätt. Men ibland kan syftet med skyddet vara att hålla onormalt stora stammar för en omfattande nöjesjakt. Därför bör rödlistan läsas med en stor nypa salt. Att den har sitt säte på Lansbruksuniversitetet är ingen garanti för att den ger en objektiv bild av olika viltstammar. Statliga institutioner är ingen garanti för att fakta är pålitliga. De flesta myndigheterna styrs numera av politiska värderingar. Ett exempel är älgenförvaltningen.
    Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas älgförvaltning har orsakar en långtgående utarmning av skogen genom älgens selektiva betning av olika trädslag. Naturvårdsverkets älgförvaltning har lett till att vi i årtionden har haft en älgstam som är 5 ggr tätare än den kanadensiska och, i södra Sverige, 3 ggr tätare än den finska. I praktiken har älgstammen ökats upp tills den lever på svältgränsen och betar ned alla trädslag utom gran och glasbjörk.
    Nu har älgstammen börjat minska mer beroende på svält med åtföljande låga reproduktionstal än jakt men fortfarande är den dubbelt så tät som den finska. När älgstammen minskar förs den upp på rödlistan och Jägareförbundet startar kampanjen "Rädda älgen". Jägareförbundets viltstrateg är anställd på Lantbruksuniversitetet.
    I verkligheten, och om Naturvårdsverket skulle efterleva Riksdagens beslut om en älgstam i balans, borde älgstammen omedelbart halveras ned till finsk nivå.Det vägrar Naturvårdsverket eftersom Jägareförbundet hör till Naturvårdsverkets hov av lobbyorganisationer och tilldelas hundratals miljoner årligen utan upphandling.
    Naturvårdsverket och Jägareförbundet utnyttjar således "Rödlistan för rent vilseledande information till allmänheten som, i god tro, tror att en plats i någon klass på rödlistan betyder att en art är hotad. Mer trovärdig än så här är inte rödlistan. Den är ett politiskt propagandainstrument som manipuleras av olika myndigheter och lobbygrupper.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Miljöpartiet och Moine skapar problem som de sedan kräver politiska ingrepp i äganderätten för att lösa.

    För ett tag sedan anordnade Miljöpartiet en hearing om miljöproblemen i skogen och hur de borde lösas. Orsaken till utarmningen av skogen är bl a Naturvårdsverkets älgförvaltning och den omfattande granplantering den orsakar och miljöminister Lövins vägran att ingripa mot Naturvårdsverket.

    Men istället för att diskutera orsakerna till problemen och en utvärdering av den politik som förts av Naturvårdsverket , länsstyrelserna och Skogsstyrelsen diskuterades vilka olika åtgärder som skulle vidtas mot skogsägarna. Populärast verkade konfiskation och socialisering av skogsägarnas mark och rättigheter vara hos Miljöpartiet och myndigheterna.

    En enkel och effektiv metod skulle istället vara att börja reglera även jakten på älg utifrån ett bevarandeperspektiv dvs att Naturvårdsverket beslutar om en lägstanivå på älgstammen bl a med hänsyn till dess hot mot andra djurarter och hela ekosystem, och därefter avreglera älgjakten så att skogsägaren skulle kunna anpassa älgstammen till det skogsbruk han vill bedriva.

    Det vägrar Naturvårdsverket som anser att det är viktigare med en tät älgstam för nöjesjakt än ekologisk balans i skogen. När skall Moine överge sitt dubbelspel och på allvar göra en insats för skogens mångfald och ta itu med Naturvårdsverkets lögnaktiga älgförvaltning? När skall Moine kräva att Naturvårdsverket skall upphöra med att prioritera nöjesjakt framför ekologisk balans i skogen?

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Skogsindustrin måste ta ett större ekonomiskt ansvar för sitt certifieringssystem.

    Skogsindustrins certifieringssystem har utvecklats av Världsnaturfonden, skogsindustrin och FSC. De vägrar låta de enskilda skogsägarna, som omfattas av det, delta i förhandlingarna. Utan någon motpart har det blivit lätt att komma överens om stolliga regler. Hit hör att skogsägaren skall tvingas på en regel som ger skogsbolaget rätt att ensidigt föra in nya villkor i certifieringsavtalet utan uppsägning och omförhandling.
    Vidare måste skogsägaren förbinda sig att inte avverka i nyckelbiotoper. Skogsbolagen bojkottar virke från nyckelbiotoper. Men alla nyckelbiotoper måste skötas om inte naturvärdena skall försvinna. Hur detta skall ske beslutar Skogsstyrelsen. Enligt FSC skall myndighetsbeslut efterlevas. Därför är regeln att bojkotta virke från nyckelbiotoper ett brott mot FSCs grundregel.
    Det visar hur illa genomtänkta FSCs regler är.
    Enligt SCAs årsredovisning sparar nu SCA sin egen skog och köper istället virke från de små skogsägarna. Det betyder att inköpskostnaden för virke är lägre än SCAs egen produktionskostnad eller i vart fall så lågt att ledningen har fattat ett strategiskt beslut att inte avverka i egen skog. Det torde stämma med att kostnaderna för importerat virke är dubbelt så höga som kostnaderna för virke som köps från de små skogsägarna. SCA tillämpar monopolprissättning. Trots detta kräver nu SCA , Världsnaturfonden och FSC att de små skogsägarna skall avstå från 10% av mark eller rättigheter för att få leverera virke till dessa låga priser. Är detta rimligt?

    Skogsindustrins och Världsnaturfondens krav på de små skogsägarna är orimliga. Skogsindustrin gör miljardvinster medan skogsägarna får så låga priser att SCA inte vill avverka hela tillväxten på sin egen skog. Hur kan WWF med Kungen i spetsen i det läget kräva att skogsägarna skall betala för skogsindustrins certifieringskostnader. Det klara den ju lätt själv. Enligt årsredovisningen är SCA självförsörjande till 50% med eget virke. Då är det ytterligare 50% av virkesfångsten som kräver avsättningar. Det klarar SCA lätt med egen mark eftersom bolaget äger långt över 2 miljoner ha. Skogsarealen är lika stor som hela Belgien. Så ser det ut för de flesta skogsbolagen. Man klarar lätt att uppfylla certifieringskraven med den egna skogen. Att jaga enskilda skogsägare för att de med den usla betalningen för virket dessutom skall betala skogsindustrins certifieringskostnader är orimligt.

    Kungen bör vid nästa möte i WWF kräva att skogsbolagen tar ansvar för och betalar för sin certifiering. Han har en mäktig företrädare med sig i WWFs förtroenderåd , nämligen finansmannen Marcus Wallenberg , med stora intressen i STORA-ENSO. Det är dags att Kungen kräver att Skogsindustrin gör rätt för sig och slutar jaga de små skogsägarna med orimliga avtalskrav, usla virkespriser och oskäliga krav på de små skogsägarnas mark och rättigheter. Skogsindustrin och WWF skall inte uppträda som banankompanierna i Sydamerika förra århundradet.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare, civilekonom

    Ansvarsbefrielse, ansvarslöshet och kaos är regeringens styrmetod inom skogssektorn.

    En fråga som sällan tas upp i politiska diskussioner är hur regeringen väljer att styra det formella beslutsfattandet i statsförvaltningen. Om man ser på statsbudgeten kan man dels utgå från nivån på beslutsfattaren och dels från hur medelstilldelningen styrs.
    Under en tid i finansdepartementet arbetade jag som opolitisk tjänsteman med att granska budgetar, förslag till regeringsbeslut och lagstiftning inom socialförsäkring, sjukvård, energi- och industripolitik. Då granskar man inte bara om beräkningarna av ett anslag är korrekta och ger avsedd effekt utan även vem som kan fatta olika beslut när medlen skall disponeras, vem som kan ändra reglerna, öka eller minska anslaget och om det finns inbyggda kontroller. Exempel på kontroller är tjänstemannaansvar, en ekonomisk ram som inte kan överskridas eller noggrant specificerade regler för vem som kan tilldelas medel. Vad regeringen väljer att föreslå Riksdagen beror t ex på hur mycket pengar det gäller, om frågan som skall lösas är komplex, om det är ett rättighetsbaserat bidrag osv.
    I de stora bidragssystemen väljer regeringen och Riksdagen alltid att låsa fast bidragsbestämmelserna med riksdagsbeslut. Det kan bara ändras genom ett nytt riksdagsbeslut. Finansministern skulle aldrig acceptera att en myndighet fritt skulle få bestämma hur stort barnbidraget eller grundpensionen skall vara. I frågor som gäller det statsbyråkratin anser vara deras domäner (t ex skattebetalarnas pengar) är man mycket noga med att själv hålla i taktpinnen.
    Men med medborgarnas egendom och rättigheter är det inte så noga. Där flyttas besluten ut i myndigheterna eller i ännu värre moras i programgrupper med massor av intresse- och lobbygrupper inblandade. Allt för att försöka få till stånd beslut som regeringen inte själv vill fatta eller vara ansvarig för och som det förmodligen inte finns lagligt stöd för. Minoritetsregeringen skulle inte få majoritet i Riksdagen för sina förslag. Därför försöker regeringen flytta ut politiska beslut i myndigheterna.
    Det strider mot den svenska förvaltningsmodellen, där alla politiska beslut skall fattas av regering och Riksdag medan myndigheterna skall sköta löpande ärendehantering med stöd av klara lagar och förordningar. Exempel är att Skogsstyrelsen hittar på grunderna för den egna konfiskationen av mark eller att Naturvårdsverket lagstiftat om att allemansrätten inte bara skall omfatta EU-medborgarna utan alla som vistas i Sverige. Det betyder att regeringen anser att en ny ledning för Naturvårdsverket också kan kraftigt inskränka allemansrätten. Riksdagen är förmodligen inte informerad eller tillfrågad trots att det fördes en omfattande diskussion om allemansrätten vid EU-inträdet.
    En stor del av det kaos som råder inom miljöarbetet inom skogsbruket genom skogsvårdslagen och jaktlagen beror på att miljöministern och regeringen har valt att skapa kaos genom att förmå Riksdagen att fatta luddiga beslut, hitta på egnauppdrag till myndigheterna, vägra svara på myndigheternas krav på klarlägganden, acceptera att myndigheterna börjar styra efter "allmänna råd" som de själva har hittat på, agera långt utanför sina ekonomiska ramar, inte göra prioriteringar, inte ha kontroll över besluten och vad de leder till.
    Det är inte för inte som miljöpartiet och regeringen har tillsatt en planeringschef i miljödepartementet vars mest kända bedrift är att organisera attacker på kärnkraftverk. Miljöpartiets respekt för lag och ordning och andras rätt är obefintlig om den inte stämmer överens med deras egen uppfattning. Miljöpartiet och regeringen har organiserat en massiv attack på skogsägarna och äganderätten genom att släppa loss en ansvarsbefriad statsbyråkrati börja konfiskera och socialisera egendom som de inte ämnar betala för. Nu framkommer också att lobbyorganisationer som Naturskyddsföreningen är direkt inblandad i den s k "myndighetsutövningen" med åtföljande konfiskation av nyckelbiotoper vars beslut skogsägaren inte kan överklaga. Uppläggningen från miljöministern och regeringen är att skogsägare som vill behålla sin egendom tvingas till långvariga och kostsamma processer mot staten. Det orkar de flesta inte med. Redskap för dessa övergrepp mot skogsägarna är Kammarkollegiet och Skogsstyrelsen som ställer upp på politiseringen av sin myndighetsutövning. En rimlig konsekvens är att generaldirektörer, landshövdingar och andra delar av verksledningen som politiserar sina myndigheter bör ställa sina platser till förfogande vid ett regeringsskifte. En ny regering bör kunna ta ställning till om de har förtroende för dem.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Generaldirektörernas avbön..

    Generaldirektörerna för Kammarkollegiet och Skogsstyrelsen gör i veckans Land avbön för sitt processande om de fjällnära skogarna. Enligt domen vinner skogsägarna, i detta fall allmänningen, liksom tidigare på samtliga punkter. Myndigheterna menar att rättsläget är oklart. Då kan myndigheten begära förtydligande av regeringen av hur lagen skall tolkas eller tvinga markägaren starta en process mot staten genom att fatta beslut utan att ha ett ha fått ett klargörande från regeringen. Generaldirektörerna är ansvarsbefriade sedan 1986 och kan inte ställas till ansvar om de fattar beslut som är uppenbart felaktiga och skapar osäkerhet och ekonomiska förluster för medborgarna. Detta är grundbulten i regeringens, miljöministerns och myndigheternas angrepp på skogsägarnas äganderätt. Man vägrar svara på myndigheternas begäran om klargöranden, myndigheterna går vidare med beslut som tvingar skogsägarna att starta processer om de orkar kämpa mot statsbyråkratin i åratal.

    Bakom miljöpartiets fasad av idealitet och välvilja finns en politisk planering som går ut på att missbruka luckor i lagstiftning eller helt enkelt bryta mot reglerna för hur Sverige skall styras för att på det sättet kunna underminera medborgarnas rättigheter. Den urartade styrningen av den offentliga förvaltningen tas nu upp i den pågående grundlagsutredningen. Regeringen som har insikter i hur statsbyråkratin kan utnyttjas har börjat inse att även andra partier kan komma på det. I Sverige har statsbyråkratin en stark självständig ställning som handläggare av löpande ärenden i offentlig förvaltning. Men miljöpartiet och regeringen arbetar systematiskt på att missbruka den självständigheten till att föra ut politiska beslut i myndigheterna för att på så sätt kunna minoritetsregera utan att behöva stöd från Riksdagen. Istället vill man ersätta riksdagen med lobbyorganisationer och processande. De räknar med att medborgarna inte orkar med alla processer eller konstruerar system som är så komplicerade och oklara att det blir svårt att ens reda ut vem som har ansvar eller egentligen fattat olika beslut. I skogspolitiken har regeringen satt detta i system.

    Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket begär klarläggande av hur artskyddsförordningen skall implementeras. Miljöministern och regeringen vägrar svara. Skogsägarna tvingas starta processer om de vill behålla sin egendom.
    Regeringen ger Skogsstyrelsen i uppdrag att hitta på grunder för att klassa en skogsmark som nyckelbiotop och ger Skogsstyrelsen i uppdrag att starta inventeringar. Ingen arealmässig begränsning finns eftersom regeringen och Skogsstyrelsen inte ämnar ge ersättning för inskränkningarna. Naturskyddsföreningen är direkt inblandad i den s k myndighetsutövningen. Skogsägaren får inte överklaga besluten eftersom Skogsstyrelsen hävdar att de inte fattar några beslut och vägrar att diarieföra dem.
    Länsstyrelserna och Naturvårdsverkets älgförvaltning orsakar årliga skador för 15-20 miljarder. Skogsstyrelsen lämnar årliga katastrofrapporter och skogen utarmas. Miljö och landsbygdsministrarna vägrar ingripa.

    Moine sammanfattade nyligen i riksdagens hearing om skogspolitiken miljöpartiets och regeringens strategi med ett konstaterande att de små skogsägarna har att välja mellan att ge bort sina rättigheter för ingenting till skogsbolagen eller acceptera att få sin mark och rättigheter konfiskerad eller socialiserad av staten.
    Miljöpartiet och regeringen står bakom statsbyråkratins angrepp på skogsägarnas och medborgarnas rättigheter. Gör C och L det också? Man får det intrycket när man läser direktiven till den sk Skogsutredningen och stillståndet i artskyddsutredningen.
    Riksdagen måste ingripa och ta ett helhetsgrepp på skogs- och viltvårdspolitiken och omedelbart stoppa den laglösa myndighetsutövningen.


  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Skogsstyrelsen måste avbryta nyckelbiotopskaoset.

    Kaoset inom Skogsstyrelsens nyckelbiotopsförvaltning kan lätt avbrytas eller åtminstone begränsas. Förvalltningsrätterna börjar nu syna Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering och dess effekter närmare i sömmarna. En förvaltningsrätt har konstaterat att den saknar förvaltningsmässigt stöd. Den är ett hemmabygge.. Skogsstyrelsen åker land och rike runt och konfiskerar mark och rättigheter utan stöd i lagstiftning. Nu har man dessutom tagit in Naturskyddsföreningen i den s k "myndighetsutövningen" vars beslut inte diarieförs eller tillställs markägaren med en beslutsmening som ger rätt till överklagande. Skogsstyrelsen hävdar att dess beslut inte kan överklagas - ännu en regel uppfunnen i Skogsstyrelsens och Kammarkollegiets juridiska verkstad.

    Skogsstyrelsen kan enkelt - om man vill - begränsa skadorna av sin verksamhet genom att använda den ekonomiska ram man tilldelats av regeringen på samma sätt som t ex Jordbruksverket och länsstyrelserna , helt rätt, använder de ekonomiska ramen för utbyggnaden av bredband.
    Riksdagen har fattat ett beslut om utbyggnad av bredband över hela landet men avvaktat med beslut om medelstilldelning. Den beslutas i ölika steg efterhand som projektet löper på. Med anslagsramen styr länsstyrelsen utvecklingen genom att besluta om medelstilldelning i den omfattning som Riksdagen medger. Samma modell skulle kunna tillämpas av Skogsstyrelsen.
    Förutsättningen för detta är att Skogsstyrelsen har kontroll över vad som egentligen behöver skydd, hur mycket som har skyddats och följaktligen vad som i nästa steg behöver skyddas. Dessa enkla men viktiga fakta verkar Skogsstyrelsen sakna. Istället skapar man ett kaos där fältpersonalen beslutar om skydd utan överblick av helheten. Varför gör Skogsstyrelse så? Jo man har tycker att man inte har något ekonomiskt ansvar och inte heller några ekonomiska ramar. Förr eller senare måste skogsägarna ge upp sitt motstånd eller också blir skattebetalarna tvungna att betala. Detta är inte Skogsstyrelsens huvudvärk. Den kommer bara få ännu mer arbetsuppgifter och bli än viktigare när kaoset skall redas ut. Med Skogsstyrelsens uppläggning kan all skog bli en enda stor nyckelbiotop.

    Om man istället tillämpade styrmodellen från bredbandsprojektet skulle fältpersonalen lämna in förslag till nyckelbiotoper till verksledningen och Skogsstyrelsens styrelse besluta om nyckelbiotoper i den omfattning den ekonomiska ramen från Riksdagen medger. Då skulle den ekonomiska ramen tvinga fram en inventering av inventeringsresultaten och prioritering av insatserna. Man skulle också få en meningsfull diskussion och genomgång av vad man har och vad som behöver ha ett särskilt skydd. EU har satt upp 20% som mål, i Sverige skyddas redan 30% men inventeringsraseriet bara fortsätter utan styrning och prioriteringar.
    Det är resultatet av den modell Skogsstyrelsen hittat på därför att man inte tycker att man har något ansvar eller ekonomisk ramar och att skogsägarna inte har rätt till skydd av sin egendom. Ansvarsbefrielse föder ansvarslöshet.
    Skogsstyrelsens styrelse kan med ett enkelt beslut begränsa skadeverkningarna av sin verksamhet. Finns det någon bland den namnkunniga skaran som behagar ta ansvar?

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare

    Modeller för att bevara och utveckla skogens mångfald.

    Det finns i huvudsak tre olika modeller för hur bevarandet av mångfalden i skogen skall utvecklas.
    1. Ägarstyrning - Riksdagens beslut om "frihet under ansvar" har stöd av en överväldigande majoritet av de små, enskilda skogsägarna och såvitt jag förstår, fortfarande av en majoritet av Riksdagen. Den bör enligt min mening kunna utvecklas vidare till en "Frihetsmodell".
    2. Statsstyrning - Den modellen innebär en återgång till förhållanden som gällde före 1994 med en stark styrning av staten som ledde till den utarmning man sedan dess arbetat för att få bort. Den modellen stöds av Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Naturskyddsföreningen och statsbyråkratin. Den gruppen kan inte acceptera att statsbyråkratin inte får detaljstyra skogsbruket. Skogsstyrelsens hantering av 1979 års skogsvårdslag och Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas pågående viltförvaltning är avskräckande exempel på vad som händer när statsbyråkratin får bestämma. Modellen innebär att Skogsstyrelsen får fria händer att konfiskera mark och rättigheter mot att skogsindustrin tillåts utsträcka det industriella skogsbruket på resten av de små skogsägarnas mark.
    3. Skogsindustrins feodalstyrning.- Skogsindustrin kräver att de små skogsägarna certifierar sig på ett sätt som innebär att de accepterar att successivt förlorar förfoganderätten över sin mark. Det sker genom att skogsindustrin kräver att skogsägaren skriver på avtal som ger skogsbolagen rätt att i efterhand föra in nya villkor i avtalet utan uppsägning och omförhandling och att skogsindustrin bojkottar virke från den växande arealen nyckelbiotoper. ( Man får anta att skogsindustrin också accepterar att skogsägarna startar leveransbojkotter för bättre villkor.) Den modellen stöds av skogsindustrin, skogsägareföreningarna (halvhjärtat) och Världsnaturfonden, WWF.
    Här bör noteras att skogsägareföreningarna inte företräder de enskilda skogsägarna ( säljarna av virke) utan är köpare av virke. Inom föreningsrörelsen har man beslutat att säljarna alltid skall företrädas av köparna. Då uppnås lättare enighet i förhandlingarna. Jag har begärt att LRFs styrelse skall ta ställning till de otillständiga certifieringsvillkoren men LRF, som organiserar de enskilda skogsägarna,vägrar det med hänvisning till att certifieringen är frivillig. Vad skulle hända om LO vägrade ta ställning till medlemmarnas löne- och anställningsvillkor med hänvisning till att en anställning är frivillig? De enskilda skogsägarna (säljarna) är aldrig representerade i utredningar eller andra sammanhang t ex partssammansatta organ som virkesmätning trots att organisationernas stadgar kräver det.

    Riksdagen bör ta initiativ till att "Frihetsmodellen" utvecklas.
    Hur ser den framtida enskilda skogsägaren ut? Några grupper som kan bli stora tror jag är de som tar över släktgården, de som är intresserade av skogsgården och skogsbruket som livsstil, de som väljer landsbygdsboende och blir ägare av skog "på köpet". De grupperna är inte direkt beroende av inkomstuttag från skogen eftersom de har en arbetsinkomst. De tror inte att de skall bli rika på granodling även om de tvingas plantera det av statsbyråkratin. De är istället intresserade av en omväxlande skog som de själva utvecklar genom ett skogsbruk som engagerar dem. Pekpinnar och styrning från myndigheter betackar de sig för liksom det industriella skogsbrukets planer. Men de kommer att skapa en långt mer varierad skog än byråkrater från staten och skogsindustrin. Förmodligen är det det som skrämmer virkesköparna och statsbyråkratin. De kommer att använda hela sin skogsareal till att göra det de vill till skillnad från statsbyråkratin och skogsindustrin som vill avsätta några små områden här och där för var och en för att sedan bedriva ett industriellt skogsbruk på resten.

    Att "frihetsmodellen" plötsligt blev en sällan skådad tvångsmodell har sin grund i att när riksdagen avreglerade skogsvårdslagen bestämde sig statsbyråkratin, skogsindustrin, Naturskyddsföreningen och WWF för att de skulle bestämma hur skogsägarens frihet skulle se ut och vad den skulle innebära. En utveckling av "Frihetsmodellen " bör bl a innehålla en utredning av vad som menas med skyddad skog, vilka skogsbruksmodeller som uppfyller kravet och vilka avregleringar som behöver göras av statsbyråkratin och skogsindustrins olika påhitt.




Överblick: Fler regioner får restriktioner och bensinpriset kan höjas

Överblick: Fler regioner får restriktioner och bensinpriset kan höjas

ÖVERBLICK. Stockholms region har hyrt in konsulter för 27 miljoner kronor trots sparkrav. Nooshi Dadgostar (V) är beredd att fälla regeringen och Trafikverket varnar för höjda bensinpriser. Blekinge region kan få lokala restriktioner i dag. Läs Altingets överblick.