Måste bli glasklart för Kreml vad en invasion skulle kosta

Den europeiska säkerhetsordningen befäster varje stats rätt till självbestämmande, territoriell integritet och okränkbara gränser. Den har varit avgörande för den demokratiska utvecklingen i flera östeuropeiska länder sedan Berlinmurens fall, just för att de själva har fått bestämma sin framtid och relation till andra stater.

Grundstenen i denna ordning är Helsingforsdeklarationen från 1975, som även den dåvarande Sovjetunionen undertecknade. Detta var startskottet för ett ökat fokus på mänsklig säkerhet, diplomatiska förhållanden och samarbete mellan stater i Östeuropa i stället för militära kraftmätningar.

Ryssland har dock rört sig i motsatt riktning. Användningen av kemiska stridsmedel mot individer i Europa, finansieringen och samarbetet med extremistpartier som exempelvis Marine Le Pens Nationella Front i Frankrike, liksom cyberattacker för att påverka europeiska val och öka polariseringen i samhället gör Rysslands intention att destabilisera Europa uppenbar.

Med invasionen av Georgien 2008 och det hittills största brottet mot den europeiska säkerhetsordningen, den illegala annekteringen av Krim 2014, samt de nya hoten mot Ukraina har den ryska ledningen tydligt understrukit att de anser att de har rätt att diktera den säkerhetspolitiska agendan i sitt närområde, utan hänsyn till sina grannländers suveränitet.

Nato som antagonist

Historiskt har det funnits belägg för att säga att både USA och Ryssland utmanat världsfreden och agerat destabiliserande för att gynna sina egna intressen. I USA:s fall i Central- och Sydamerika, Mellanöstern och Sydostasien. Men i dag är det i huvudsak Ryssland som står för ett sådant beteende.

Självständiga stater i det ryska närområdet känner ett behov av säkerhetsgarantier mot ryska aggressioner. Detta använder Putins styre i ett omvänt narrativ, med Nato som antagonist, för att legitimera sin egen expansionsvilja i regionen.

De ryska kraven på Nato som under de senaste veckorna förhandlats vid flera möten skulle urholka Ukrainas suveränitet och den europeiska säkerhetsordningens grundprinciper. Den ryska regeringen förstår att väst därför aldrig skulle kunna gå med på kraven, som mest liknar ett sätt att rättfärdiga krig.

Skarpa sanktioner

Att så många länder i Europa, inklusive Sverige, är beroende av rysk gas och uran är Putins främsta trumfkort.

Det är bra att EU och USA har signalerat att de vill införa nya sanktioner mot Ryssland ifall de går vidare och vill göra verklighet av sina hot. Det måste bli glasklart för Kreml vad en invasion av Ukraina skulle kosta.

Här krävs oöverträffat skarpa, och samtidigt väl avvägda, sanktioner för komma åt makteliten utan att befolkningen och civilsamhället tar skada. Störst effekt skulle riktade insatser mot Rysslands oligarker få. De har allt för ofta funnit kryphål undan tidigare europeiska sanktioner och kunnat fortsätta spendera sina pengar på italienska vingårdar, franska lyxyachter och engelska fotbollsklubbar.

På längre sikt måste EU frigöra sig från det ryska energiberoendet. Att så många länder i Europa, inklusive Sverige, är beroende av rysk gas och uran är Putins främsta trumfkort. Det dämpar EU-ländernas reaktioner och gör att Ryssland tror att de kan komma undan med sina expansionshot. Jag välkomnar de signaler som nu kommer från Tysklands förbundskansler om att ta öppnandet av gasledningen Nord Stream 2 i beaktande när tyskarna bedömer det ryska hotet mot Ukraina.

Upp till Ukraina

Ukraina måste, liksom andra länder i området, ha utrymme att göra sina egna säkerhetspolitiska val, oavsett om de lutar åt väst eller öst. Det är varken upp till Putin eller någon annan politiker att avgöra åt dem.

Sverige och EU:s primära roll i detta måste, utöver kraftfulla sanktioner när det krävs, vara att kämpa för frihet och demokrati i länder i Rysslands närområde. Som EU-parlamentariker visar jag mitt stöd för demokratiska processer och självbestämmande som valobservatör och genom besök och möten med civilsamhället i bland annat Polen, Uzbekistan och förhoppningsvis snart Ukraina.

Under våren tar jag plats i utrikesutskottet och ser fram emot att återigen ta en aktiv roll in den europeiska kampen för den ukrainska befolkningens rätt att själva välja hur och av vem deras land ska styras.