LRF och WWF: "Underlätta för markägare att skapa våtmarker"

Markus Hoffmann, expert vatten och växtnäring, LRF
Jan Wärnbäck, naturvårds- och jordbruksexpert Världsnaturfonden WWF

Regeringen har nyligen beviljat 600 miljoner kronor för att skapa fler våtmarker i det svenska odlingslandskapet. Utöver dessa nya pengar finns sedan tidigare medel i EU:s landsbygdsprogram och i det så kallade LOVA-anslaget. Tillsammans utgör de olika pengapåsarna ansenliga medel.

I ett långt tidsperspektiv har stora arealer våtmarker torrlagts för att skapa mer odlingsmark för att öka livsmedelssäkerheten i landet. Sedan år 1990 har däremot cirka 3 000 våtmarker återskapats i odlingslandskapet. Eftersom de fungerar som naturens reningsverk har
landskapets förmåga att rena både kväve och fosfor ökat. Dessutom visar en ny forskningsrapport att flera fågel- och grodarter kunnat flyttas till lägre hotkategorier tack vare bättre livsvillkor genom fler våtmarker. Utöver renare vatten och ökad biologisk mångfald kan våtmarkerna utjämna höga flöden eller i vissa fall användas för bevattningsvatten vid torka. Våtmarkerna levererar alltså flera viktiga ekosystemtjänster till oss människor.

Tung administration stoppar upp

Dessvärre är det allt fler lantbrukare som hör av sig och berättar om fina våtmarker som inte blev anlagda för att administrationen kring både reglerna för vattenverksamhet och administration av miljöersättning i EU:s landsbygdsprogram är för betungande. En ny
undersökning från Greppa Näringen där cirka 4000 lantbrukare svarat på frågor om miljöarbete visar att motsvarande cirka 10 000 lantbrukare i Sverige kan tänka sig att anlägga en fosfordamm – om de får hjälp med projektering och administration.

Här finns hindren

För att de våtmarker som både regeringen och tusentals lantbrukare vill skapa krävs alltså inte bara mer pengar utan en administration som intresserade orkar hantera. Några hinder vi ser är:

• Långdragen stödhantering – många lantbrukare vittnar om långdragen stödhantering där de inte har råd att ligga ute med pengar så länge som 8 - 10 månader och där de till slut dragit tillbaka sin ansökan om att få anlägga en våtmark. Dessutom finns risken att till slut inte få alla utgiftsposter godkända eller att riskera avdrag för att länsstyrelsen inte godkänner redovisningen.
  
  
• Olika regeltolkningar – reglerna kring våtmarksanläggning tolkas olika mellan länsstyrelser. Vissa menar att det inte går att ge något förhandsbesked eller bedöma möjligheten att få ersättning innan en komplett ansökan inkommit. En komplett ansökan kostar tid och pengar som lantbrukaren inte vill bekosta innan besked om det överhuvudtaget går att få stöd. Det blir en slags moment 22.
  
  
• Kostnadsbergränsning – flera län har lagt en gräns för hur mycket en våtmark får
  kosta. Det gör att större våtmarker inte kommer till stånd. Det drabbar ofta bra lägen som är kostnadseffektiva per ytenhet, hyser större mångfald, ger större rekreationsmöjligheter och bidrar mer till flödesutjämning.

För att de våtmarker som både regeringen och tusentals lantbrukare vill skapa krävs alltså inte bara mer pengar utan en administration som intresserade orkar hantera.

Det finns ett stort gemensamt intresse att fortsätta skapa våtmarker på frivillig väg. Det är centralt för flera av de svenska miljömålen och inte minst för EUs ramdirektiv för vatten. Men frågorna ovan måste lösas.

Se på Danmark

Regering och riksdag behöver se över hur våtmarker kan anläggas snabbare och enklare. Rulla ut röda mattan åt den som visar intresse. Om det inte går att förenkla regelverket eller minska administrationen går det att lära av Danmark där man nu ökar takten i våtmarksarbetet genom att anställa 28 våtmarksadministratörer som sköter pappersarbetet åt bonden.