Debatt

Forssmed: Farlig balansakt av regeringen om Kuba

DEBATT. Om Sverige prioriterar mellanstatligt samarbete framför en dialog med det kubanska civilsamhället, prioriterar vi också ned de som sätter liv och säkerhet i pant för demokrati och mänskliga rättigheter. Det skriver Jakob Forssmed (KD) med anledning av regeringens färska avtal med Kuba.

Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.
AV: JAKOB FORSSMED 
Riksdagsledamot och vice partiordförande, Kristdemokraterna

 

Efter mer än 50 års kommunistiskt styre av Kuba lever det kubanska folket under ett ständigt förtryck. Trots upptinade relationer med USA och trots små steg av ekonomiska reformer som tagits under de senaste åren finns det inte någon allmän reformprocess rörande demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Fortfarande inskränks de mest grundläggande rättigheterna. Tillgång till internet är kraftigt begränsat och strikt kontrollerat. Tv, radio och tidningar är kontrollerade av regimen och varje försök att skapa en förening utanför kommunisternas paraply motarbetas av säkerhetspolisen. Den som opponerar sig mot det rådande politiska och ekonomiska systemet sätts under ett massivt socialt tryck. Arresteringar av oliktänkande är dessvärre också mycket vanliga.

Kuba är en förtryckarregim

Kuba är helt enkelt en av jordens värsta förtryckarregimer. I de index som görs över mänskliga rättigheter hamnar den, när det gäller politiska rättigheter och möjligheter, i samma division som Somalia, Eritrea, Nordkorea och Saudiarabien.

På senare tid har arresteringarna av dissidenter, demokratiaktivister och personer ur MR-grupper som Damer i vitt ökat kraftigt. Samtidigt presenterar den kubanska regimen ett samarbetsavtal med Sverige. Frågan infinner sig: Vad är det som pågår och varför?

Dialogen med Kuba ska helt enkelt i första hand ske med det kubanska civilsamhället, och inte genom sådana kontakter som mest skänker glans och legitimitet åt regimen.

Jakob Forssmed

16 januari 2015 publicerade DN en stor intervju med utrikesminister Margot Wallström (S). Till intervjun hörde en bild. Bilden visade ett papper där Margot Wallström antecknat några punkter över saker som hon åstadkommit som utrikesminister: man kunde nätt och jämt urskilja orden ”lagt om Cuba-politiken”.

Ett par veckor tidigare hade Wallström, i samband med att USA och Kuba närmat sig varandra, meddelat via TT att Sverige redan återupptagit arbetet med att utöka kontakterna mellan Sverige och Kuba, liksom att stödja kontakterna mellan EU och Kuba. På vilket sätt var oklart.

Sedan dess var det relativt tyst om detta i Sverige. I oktober åkte dock Pierre Schori till Kuba för att söka stöd för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd (och enligt egen utsago för att högtidlighålla att det var 40 år sedan Olof Palme via ett besök skänkte glans och legitimitet till regimen). Det väckte kritik och farhågor om vad Sverige gav upp i sin strävan efter en plats i Säkerhetsrådet.

Detta frågekomplex tog jag upp med biståndsminister Isabella Lövin (MP) i riksdagens budgetdebatt om biståndet. Vi hade bland annat ett replikskifte om vikten av att stödja demokratiaktivister på Kuba och jag betonade att Sverige inte – till exempel på grund av sin kandidatur till säkerhetsrådet – får pruta i sin hållning vad gäller mänskliga rättigheter i de förhandlingar om ett avtal med Kuba som EU för.

Tyst om avtalet 

Isabella Lövin nämnde då inte ett ord om ett nära förestående avtal med Kuba. Men några dagar senare trumpetades nyheten om avtalet – om bland annat bistånd – ut på den Kubanska regimens hemsida, (strax före nyheten om ett avtal med Kazakstan, vilket ingåtts i utbyte mot att Kazakstan lovade stöd till Kubas kandidatur till FN:s MR-råd).

På den svenska regeringens hemsida syns inte ett spår om det svensk-kubanska avtalet. Nyheten kommenterades inte av vare sig utrikesministern, statssekreterare eller utrikesministerns pressekreterare, utan av en person från UD:s presstjänst.

Vad är det då för omläggning av Kubapolitiken som pågår, och är det inte bara bra med ökad dialog? För att förstå det måste man dels förstå att den här typen av avtal är fjädrar i hatten för regimer som den kubanska, dels förstå den svenska position som regeringen vill lägga om.

Under Alliansregeringen tillhörde Sverige de länder som satte störst vikt vid att krav om demokratiska reformer och mänskliga rättigheter på Kuba skulle genomsyra EU:s relationer med Kuba, bl a som en följd av den våldsamma offensiv som Castroregimen genomförde mot ett stort antal oppositionella under den så kallade Kubavåren 2003. När EU:s länder enades om ett mandat för förhandlingar om ett bredare avtal med Kuba 2014 var detta en viktig förutsättning: inget brett avtal utan konkreta reformer för demokrati och mänskliga rättigheter.

Sverige har samtidigt drivit på för ökade EU-kontakter med det kubanska civilsamhället och Sverige ägnade stor egen kraft åt att på olika sätt, även genom ambassaden, ha kontakter med och stödja demokratiaktivister på Kuba. Detta för att markera att det kubanska folket har rätt till demokrati och att regimen inte är deras legitimt valda företrädare. Dialogen med Kuba ska helt enkelt i första hand ske med det kubanska civilsamhället, och inte genom sådana kontakter som mest skänker glans och legitimitet åt regimen.

Demokratiska krav måste tillgodoses

De kubanska demokratikämparnas krav på fria och rättvisa val, fri opinionsbildning och organisationsfrihet måste tillgodoses. Det är därför helt centralt att det ställs tydliga krav på Kuba i förhandlingar så att verkliga framsteg sker när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Detsamma gäller möjligheten för exilkubaner att fritt resa in i landet igen och återförenas med anhöriga samt möjligheter för alla kubaner att fritt resa också inom landet. Det handlar också om att uppmärksamma och med kraft motverka den metod av korttidsarresteringar av oppositionella som den kubanska regimen i allt större utsträckning använder sig av. Sverige måste också fortsätta att ställa krav på att EU-förhandlingarna med Kuba också inkluderar aktiv dialog med demokratiförespråkarnas företrädare.

Är det denna politik som Sverige nu lägger om?

Sveriges position är inte oviktig. Det finns de inom EU som, utan större krav på Kuba, vill normalisera relationen med fokus på ekonomiskt och andra former av utbyte. Och tona ned kraven på den kubanska regimen. Balansen mellan länderna är känslig, och förhandlingarna viktiga – om Sverige viker från sin linje att ställa krav om demokrati och mänskliga rättigheter i främsta rummet så kan EU:s position förändras till det sämre. Om Sverige nu prioriterar mellanstatligt samarbete framför en dialog med det kubanska civilsamhället, prioriterar vi också ned dem som sätter liv och säkerhet i pant för demokrati och mänskliga rättigheter.

Om EU däremot håller fast vid kravställandet och kan genomföra sådana förhandlingar tillsammans med USA kan mycket vinnas. Vinner undfallenheten finns risk att historisk möjlighet förloras. Sverige ska inte bidra till det.

Dokumentation

Debatt på Altinget

Vill du svara på denna debattartikel eller initiera ny debatt på Altinget. Kontakta:

Mattias Croneborg 

[email protected] 

0709-228803


Nämnda personer

Jakob Forssmed

Socialminister (KD), förste vice ordförande Kristdemokraterna
fil. mag. statsvetenskap (Göteborgs uni., 2000)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00