Fores: Så kan Löfven få fart på de negativa utsläppen

FN:s Internationella sjöfartsorganisation, IMO, satte under 1990-talet upp Londonprotokollet som reglerar dumpning av avfall till havs. Det innebar bland annat ett förbud mot att exportera och lagra koldioxid under havsbotten.

Lagringsförbudet upphävdes redan år 2006 och sedan dess är själva lagringen, enligt FN-rätt, tillåten. Däremot kvarstod förbudet mot export av koldioxid i syfte att lagras under havsbotten. Exempelvis förbjöds Sverige att exportera koldioxid för lagring i Norge, ett annars högst realistiskt alternativ.

Inte prioriterats

Redan år 2009 antogs ett tillägg till protokollet i syfte att tillåta även export. Problemet är att ratificeringen av tillägget inte prioriterats av Londonprotokollets medlemsstater.

Om industrierna ska kunna investera i ny teknik för att sänka sina utsläpp i tid – och till slut skapa negativa utsläpp – måste politisk tydlighet och marknadsincitament skapas som gör den gröna omställningen affärsmässigt hållbar.

Mette Kahlin McVeigh
Chef, Klimatprogrammet, tankesmedjan Fores

I dagsläget har endast sex länder ratificerat tillägget, det saknas ytterligare 29 ratificeringar för att export ska tillåtas. Även Sverige hör till skaran av länder som ännu inte ratificerat tillägget med förklaringen att det helt enkelt inte prioriterats i ljuset av mer brådskande eller mer betydelsefulla ärenden som pockat på uppmärksamhet.

Gemensamt nordiskt lager

Den nordiska industri som visat intresse för koldioxidavskiljning och koldioxidlagring (carbon capture and storage, CCS) har länge klagat på att detta juridiska hinder sätter käppar i hjulen för investeringsbeslut. Men nu har FN reagerat.

Den 11 oktober ändrades Londonprotokollet så att vi nu kan exportera koldioxid över landsgränser. Ett av de tydligaste juridiska hindren för CCS i Norden är nu undanröjt. Det är nu möjligt att exempelvis ta vara på positiva stordriftsfördelar med ett gemensamt nordiskt lager för koldioxid.

Även negativa utsläpp

Tekniken för avskiljning och lagring kan användas för att göra till exempel cementproduktion klimatneutral, genom att den koldioxid som annars skulle ha kommit ut i atmosfären i stället pumpas ner i marken.

Tekniken kan också ge negativa utsläpp, om den används vid förbränning av flis och liknande. Den skog som planteras tar upp koldioxid från atmosfären, och koldioxiden från flisförbränningen lagras sedan permanent i marken.

Avgörande klimatnyttor

Med så avgörande klimatnyttor är det dags för svenska regeringen att agera. Vi måste ta detta tillfälle i akt och agera genom att:

• Ge en försäkran till Norge. Norge ligger i framkant på området, och Sverige bör ta rygg på dem. För att satsningen ska bli lönsam måste Norge vara säkra på att andra länder vill använda infrastrukturen för transport och koldioxidlagring som de nu bygger upp. Regeringen bör därför genast ingå ett samförståndsavtal eller dylikt för att ge norrmännen den försäkran de behöver.
  
  
• Se till att negativa utsläpp lönar sig. I dag betalar industrier för varje ton fossil koldioxid de släpper ut genom att exempelvis köpa utsläppsrätter och betala koldioxidskatt. Varje år skrivs koldioxidskatten upp och antalet utsläppsrätter blir färre och förhoppningsvis dyrare.
  
  På så vis ska ekonomiska incitament ges för att företagen ska sänka sina utsläpp. Än så länge är dessa incitament inte starka nog för att få fart på tekniken, det kostar helt enkelt inte tillräckligt att släppa ut koldioxid. Sverige bör utreda om, och hur, vi kan skapa en nordisk marknad för att få till storskalighet.
  
  
• Ekonomiska incitament. En EU-marknad skulle vara att föredra men Sverige kan verka för att Norden ska gå före. Det mest logiska alternativet i dagsläget vore att utveckla en nordisk omvänd auktion för negativa utsläpp, där den aktör som åtar sig att fånga och lagra mest utsläpp för lägsta bud vinner, så att detta stöd blir så marknadsmässigt som möjligt.
  
  Det behövs en marknad, där företag får betalt för lagring så att de kan prova sig fram till de mest effektiva lösningarna, i stället för planekonomiska satsningar på en viss teknisk lösning. En hållbar ekonomisk modell krävs för att CCS-projekt inte bara ska lyfta utan även hållas luftburna.

Undvika krasch

Det är oroande att diskussionerna om lagring av koldioxid på vissa håll är väldigt negativa, där några menar att ett fokus på negativa utsläpp riskerar leda till att vi tappar tempo när det gäller utsläppsminskningar. Vi vet nu att vi måste klara båda delarna.

Vi har inte den teknik som krävs för att få bort utsläppen helt från till exempel stål, cement och flyg, men vi kan minska koldioxidutsläppen. Om inte vårt välstånd ska krascha helt kommer vi behöva komplettera utsläppsminskningar med olika former av negativa utsläpp i stor skala.

Investera kortsiktigt

I dag finns det bara tre företag i Sverige som har konkreta planer på att införa CCS-tekniken.

Att näringslivet inte tagit till sig denna teknik i större utveckling visar på att politiken inte är tydlig nog i frågan. Eftersom detta inte sker är en möjlig slutsats att investerare antingen investerar kortsiktigt och kommer få tillbaka sina pengar innan världen ställer om eller att de helt enkelt inte bedömer att en omställningen kommer ske inom en rimlig framtid.

Uppmaning till regeringen

Om industrierna ska kunna investera i ny teknik för att sänka sina utsläpp i tid – och till slut skapa negativa utsläpp – måste politisk tydlighet och marknadsincitament skapas som gör den gröna omställningen affärsmässigt hållbar. Detta har vi inte i nuläget.

Uppmaningen till regeringen är därför: Få fart på de negativa utsläppen nu. Lösningarna finns, men ledarskapet måste till.