Färre grundskolebarn får särskilt stöd  

I en storskalig studie har forskare vid Göteborgs universitet kartlagt hur det specialpedagogiska stödet har organiserats över fyra decennier: från 1970-talet då den första årskullen i urvalet började skolan, fram till 2020 då den yngsta gick ut grundskolan. I studien ingår cirka 65 000 elever i sju årskullar födda mellan 1967 och 2004.

”Alarmerande”

Forskarna har identifierat och följt elever med så kallad mild intellektuell funktionsnedsättning (IQ 70) i vanlig skola samt elever som under sin grundskoletid fått någon form av specialpedagogiskt stöd. Under 1970-talet och fram till utbildningsreformerna på 1990-talet var det cirka 90 procent av gruppen med mild intellektuell funktionsnedsättning och 40 procent bland övriga som hade någon form av stödåtgärder i grundskolan.

2020 är det cirka 15 procent färre i respektive grupp. Samtidigt som stödåtgärderna har minskat uppnår cirka 14 procent av grundskolans elever i dag inte gymnasiebehörighet. Elever med funktionsnedsättning eller specialpedagogiskt stöd är överrepresenterade bland de som upplever olika misslyckanden i skolan. Det är alarmerande eftersom dessa redan utsatta elevgruppers övergång till vuxenlivet försvåras samtidigt som de löper större risk att hamna i arbetslöshet, psykisk ohälsa och utanförskap. Förutom det personliga lidandet ökar detta ojämlikheten i det svenska samhället och de socioekonomiska klyftorna.

Från 1990-talet och framåt ser vi också en ökande andel elever som får olika särskiljande stödåtgärder, det vill säga att de under en längre tid får stöd i särskilda undervisningsgrupper eller har anpassad studiegång i stället för stöd inom ramen för den klass de vanligtvis tillhör.

Brist på specialpedagoger

Samtliga med inkluderande särskilt stöd tycks ha klarat sig bättre i skolan över hela 40-årsperioden. Det innebär att pedagoger har lyckats individualisera och differentiera den ordinarie undervisningen så att den möter alla elevers behov och förutsättningar. Trenden är att detta stöd sätts in tidigt i skolan och är mer kortvarigt.

Eleverna som efter 1990-talet och framåt genomgående har fått det allt svårare att klara måluppfyllelsen i skolan är gruppen med olika former av långvariga särskiljande åtgärder. Dessa elever är oftast pojkar eller från resurssvaga hem. Eftersom trenden är att särskiljande stödåtgärder är mest förekommande i grundskolans senare del är frågan om inte de sätts in för sent. Samtidigt är det cirka fem procent utav pojkarna som haft särskiljande åtgärder av något slag i kortare eller längre perioder under sex till sju år av sin grundskoletid.

Samtidigt som stödåtgärderna har minskat uppnår cirka 14 procent av grundskolans elever i dag inte gymnasiebehörighet. 

Bland de med mild intellektuell funktionsnedsättning är det cirka 25 procent. Det innebär att dessa åtgärder kan vara av mer ingripande karaktär. I tidigare studier har Ingemar Emanuelsson, professor emeritus i specialpedagogik vid Göteborgs universitet, och jag funnit att resurser för att sätta in stödåtgärder inte finns på vissa skolor. Med tanke på den låga måluppfyllelsen är också frågan om stödet har varit adekvat. Det har länge rått brist på specialpedagoger och speciallärare i svensk skola.

Involvera eleverna

Om dessa professioner utifrån sina kompetenser utvecklar ett kollegialt samarbete med lärare kan de tillsammans utveckla alternativa undervisningsstrategier för att anpassa och variera den ordinarie lärmiljön på både grupp- och individnivå så stödåtgärderna blir mer effektiva.

Det bästa sättet att planera olika stödåtgärder är emellertid att lyssna på dem som berörs och på allvar involvera eleverna i planeringen. De vuxna har ett särskilt ansvar att lyfta fram elevrösterna som aldrig hörs, vilket gäller särskilt elever med intellektuella funktionsnedsättningar som grupp. Att ta tillvara alla elevers röster bidrar till det framtida samhällets utformning och bemötandet av olikheter som en resurs.