Demoskop: Vacklande politiskt sakägarskap för Socialdemokraterna

Varje politiskt parti skapas av en anledning. Man vill råda bot på upplevda missförhållanden eller påskynda utvecklingen inom något enskilt område. Mindre partier har kommit att dominera inom sina hjärtefrågor. Det har exempelvis handlat om MP och klimat och miljö, SD och invandrarfrågan och L och skolan. Dessa frågor har i stor utsträckning utgjort partiernas existensberättigande.

Att vara politisk sakägare betyder att man är det parti som flest ställer sig bakom i ett enskilt sakpolitiskt område, men det betyder förstås inte att man får alla med sig. Tvärtom, så intar sakfrågeägaren ofta en position som är kontroversiell, och en utmaning av den rådande normen. Poängen är att en tillräckligt stor grupp väljare, inte bara instämmer, man är också villig att lägga sin röst på partiet.

Andra har gått förbi S

S, med rötterna i sent 1800-tal, intar en särställning i svensk politik. Inte bara har man varit det dominerande partiet i mer än ett århundrade, man har också varit agendasättande mer än något annat parti. Som arbetarrörelsens främsta företrädare nådde man egen majoritet i riksdagsvalet 1968. Den efterföljande tiden, som var präglad av kollektivistiska ideal, var en storhetstid för partiet, men även så sent som 1994 lyckades man få 45 procent av rösterna. I valet 2018 var andelen för första gången sedan 1920 under 30 procent.

Vilket parti tycker du har den bästa politiken inom…? Låga nivåer för det största partiet S.

När partierna växer så ökar också möjligheterna att dominera flera politiska områden. Som det största partiet har S dominerat, eller åtminstone utmanat, inom sjukvård, skola, äldreomsorg, jobb, försvar, lag och ordning. Nu ser det inte riktigt ut så längre. Andra partier har kommit ifatt och gått förbi. För tillfället kan S hävda politiskt sakägarskap endast avseende skola och barnomsorg, men det är ett område som, efter L:s tillbakagång, egentligen saknar en tydlig sakfrågeägare. Vad beror S tapp i sakpolitiken på?

Det finns åtminstone två förklaringar till det vacklande stödet för S i sakpolitiken, och det är dels partiets generella tillbakagång, dels oförmågan att tydligt ta kommando inom enskilda politiska sakområden.

"Oförmåga till tydligt sakägarskap"

De två aspekterna hänger givetvis ihop, men om vi granskar den generella tillbakagången lite närmare så kan vi konstatera att S direkt efter valet 2018 hade större stöd i de politiska sakområdena, men att relationen mellan stödet för partiet och stödet i sakpolitiken var ungefär detsamma då som nu. Man hade sakägarskap inom vården, ett område som nu med mycket knapp marginal övertagits av KD, och jämställdhet, som nu har övertagits av V. Däremot var det L som vid den tidpunkten var sakfrågeägare till skola och barnomsorg.

S oförmåga till tydligt sakägarskap i enskilda frågor illustreras av att man inte inom något enskilt område når samma nivå som i stödet för partiet. Som en jämförelse når V över andelen som stöder partiet i hela åtta frågor, M i fem frågor, KD i fyra frågor, SD i tre frågor, L i tre frågor, C i två frågor och MP i en fråga.

Identitetsröstande

Trots det numera relativt låga stödet för S förefaller man alltså ha en större proportion väljare som röstar på partiet utan att man anser att partiet har den bästa politiken. Vaneröstande, slentrianröstande eller möjligen identitetsröstande, sammanfattar därför S-väljarnas beteende bättre än andra partiers väljare.

Två av tre S-väljare beskriver sig själv som socialdemokrater och, bortsett från V, har S den högsta andelen som säger sig identifiera sig med partiet. Men om identifikationen inte också åtföljs av att man upplevs ha den bästa politiken så finns en påtaglig risk att man kommer kunna krympa ytterligare. Identifikation riskerar att dö ut med de äldre väljarna.

Väljarna identifierar sig nu mer med partiet än med partiets idéer. Det är en identifikation som är historisk snarare än framåtblickande. Avsaknaden av gemensamma idéer att samlas kring är sannolikt till stor del en konsekvens av samhällets utveckling och på den mångfald, åtminstone historiskt sätt, som nu erbjuds väljarna. Det är inte möjligt för ett enskilt parti att dominera som S gjorde under 1960- och 1970-talen. Föreställningarna om samhällsproblemen, och de lösningar som partierna erbjuder är alltför många.

Väljarströmmar

S har, mer än andra partier, lyckats navigera sig fram till regeringsställning även om valutgången inte entydigt pekar i den riktningen. Valet 2018 var ett tydligt exempel. Under alla de år V var underlag för regeringsmakten var det inte mycket som inte gick den väg S hade stakat ut. Under senare år, med ett krympande väljarunderlag och mer motstridiga viljor har de politiska kompromisserna blivit fler och många gånger gått i en riktning som fått väljarna att lämna S, eller åtminstone övergett S i den specifika frågan.

Beroende på frågans karaktär har S-väljarna främst rört sig till V och SD. En stor del av partiernas nuvarande sympatisörer är tidigare S-väljare, men även bland kvarvarade S-sympatisörer är det vanligt att föredra andra partiers politik. Exempelvis är det en av fem S-väljare som föredrar V när det gäller äldreomsorgen. För vården är andelen en av sex.

Svårt att övertyga väljare

Om vi jämför S sympatisörer med de som stödjer M och SD, alltså de i stunden tre största partierna, så förefaller den stora skillnaden vara att S bland de egna väljarna inte når lika höga nivåer i sakfrågeägande inom något enskilt område.

De främsta områdena för S bland de egna sympatisörerna är jobben (80 procent), Sveriges ekonomi (78 procent), vården (65 procent). Det kan jämföras med M:s bästa nivåer bland sina egna väljare, som är Sveriges ekonomi (90 procent), jobben (84 procent) och företagande (84 procent), och för SD:s del, invandring (96 procent), integration (90 procent) samt lag och ordning (83 procent).

Som ett krympande parti börjar S mer tangera kärnan av sina väljare och då borde stödet för partiet vara tydligare. Så är alltså inte fallet. Det är ett öde man delar med både MP och L som inte längre är de självklara sakfrågeägarna avseende miljö och klimat respektive skola. Även här börjar man vackla, till och med bland de som skulle vara partiernas kärnväljare. Då är det svårt att övertyga en bredare grupp av väljare.