Debatt: Skolan måste utvecklas bortom förtyckande normer

SLUTREPLIK. Den kommunala skolan är inte den fria plats för kunskapsinhämtning som läroplanen och lagstiftningen kräver. Elever på religiösa friskolor möter större mångfald, skriver Aisha Lundgren Aslla som svar till Niels Paarup-Petersen.

Av: Aisha Lundgren Aslla
Lärarutbildare i demokratiarbete, likabehandling och normkritisk pedagogik

Niels Paarup-Petersens replik på min artikel om behovet av en större bredd i det svenska skolutbudet, till exempel fler religiösa friskolor, är ett ypperligt exempel på precis de problem jag beskriver. Resonemang och argumentation i texten byggs upp helt i linje med religionsfobins logik där sekulära skolor beskrivs som ”en förutsättning för mångfald” där ”kritik accepteras och inkluderas i själva fundamentet”, medan religiösa friskolor, enligt Paarup-Petersen, ”hindrar att idéer bryts och ärvda föreställningar ifrågasätts”. Vilka idéer eller föreställningar som Paarup-Petersen menar ska brytas eller ifrågasättas får vi inte veta. Vi får inte heller någon information om vad som hos en religiös friskola skulle hindra mångfald eller kritiskt tänkande. Det låter nästan som att Paarup-Petersen saknar kunskap om hur det svenska skolväsendet är uppbyggt och hur en religiös friskola fungerar. Låt mig beskriva i korthet: alla svenska skolor, kommunala eller privata, måste följa svenska lagstiftning (skollag och diskrimineringslag) samt läroplan för skolan. Detta innebär bland annat att värna demokratins grund (allas lika värde och lika rättigheter), främja kritiskt tänkande, värna samhällets mångfald och lyfta fram skilda uppfattningar. Den konfessionella undervisningen i religiösa friskolor tillkommer utöver den läroplansstyrda undervisningen och är inte obligatorisk.

Religiösa friskolor ger större mångfald

På grund av de styrande sekulära (eller snarast anti-religiösa) normerna som präglar kommunala skolor lever de inte upp till läroplanens uppmaning om att främja mångfald och garantera alla elevers lika rättigheter. I detta perspektiv kan vi anta att elever på religiösa friskolor snarare möter en större mångfald, fler skilda uppfattningar och i högre grad får möjligheten att ”forma sina egna idéer” än barn på kommunala skolor – eftersom att de i den religiösa friskolan möter de sekulära perspektiven som präglar det svenska samhället, de möter en läroplan baserad på kristen tradition och västerländsk humanism samt, om de vill, en annan konfessionell inriktning efter ordinarie undervisning.

Paarup-Petersen präglad av sekulära normer

Niels Paarup-Petersens text ger generellt uttryck för precis den normstyrda blick jag problematiserat i min artikel. Han kan inte se bortom den diskurs som ställer ”det sekulära” mot ”det religiösa”, där det förra alltid är sant, rätt och bäst – på ett idémässigt plan, eftersom denna uppdelning är en fantasi, en illusion. På grund av att Paarup-Petersen är präglad av dessa normer kan han heller inte se hur det normativa ”sekulära perspektivet” inte alls är befriande utan istället har utvecklats till ett förtryck.

Den kommunala skolan är anti-religiös

Jag kan, ur en aspekt, ge Paarup-Petersen delvis rätt i argumenten kring den sekulära skolan – en sekulär skola i dessa sanna (/ursprungliga) mening skulle kunna vara befriande och värna mångfalden. Därför att en sann sekulär skola skulle vara ointresserad av att begränsa människors val. Den skulle värna och välkomna religiös mångfald, eftersom att den inte styrs av begränsande normer kopplade till trosuppfattning. Men det är inte en sådan skola vi har idag. Den ”sekulära” kommunala skolan är snarare en anti-religiös skola där troende elever inte erhåller sina lika rättigheter, och där endast EN typ av trosuppfattning/livsåskådning får en självklar plats: den icke-religiösa.

Hånande inte en demokratisk rättighet

Att håna och driva med religiösa elever och deras religiositet är inte en del av demokratin. Att en politiker i Sverige 2017 kan uttrycka sig så är bara ytterligare ett exempel på religionsfobins omfattning. Det är möjligt för Paarup-Petersen att mena att detta hånande är en demokratisk rättighet. Jag gissar att han inte med samma lätthet skulle säga att det var okej att homosexuella personer eller funktionsnedsatta måste tåla att bli ”skämtade om” eller ”utsatta för åtlöje”. Eller skulle det också klassas som ”det demokratiska samhällets fria utväxling av idéer”? (Och jag menar naturligtvis att alla former av hån är lika dåliga mot vem det än riktas). Att utsätta människor för hån, skämtande, nedlåtande kommentarer med koppling till någon diskrimineringsgrund – till exempel religion- eller annan trosuppfattning – kallas enligt lag för trakasserier. Detta ska aktivt motverkas av alla personer som arbetar på svenska skolor, i enlighet med diskrimineringslagen. Att följa diskrimineringslagen är en mycket viktig del i upprätthållandet av det demokratiska svenska samhället – lagen verkställer den svenska grundlagens skrivelser om allas lika värde, lika rättigheter och allas rätt att slippa utsättas för diskriminering.

Skolan lyckas inte främja alla barns lika rättigheter

Skolan är en oerhört viktig arena i samhället. Våra barn spenderar år där och det formar deras självbild, deras uppfattningar om samhället och världen och det kommer att påverka hur framtiden ser ut. Jag ser en svensk skola som idag inte i på långa vägar lever upp till sitt eget uppdrag om att främja alla barns lika rättigheter. En större mångfald av olika typer av skolor skulle kunna vara en väg att gå för att försöka uppnå de lagstadgade kraven, för alla barns och elevers bästa. Men jag är inte ovillig att förhandla och diskutera i frågan. Finns andra förslag på lösningar är jag beredd att lyssna på det och beakta dessa. Niels Paarup-Petersens text är dock också normativ i det avseendet hur skolan omtalas och hur problem ”hanteras”: Texten utgörs av generella beskrivningar som bekräftar rådande diskurs men inga förslag på faktiska åtgärder. Skolan är inte den fria plats för kunskapsinhämtning som läroplanen och lagstiftningen kräver. Vad ska vi göra åt saken? Jag ber Niels Paarup-Petersen och andra politiker återkomma i frågan när de har konkreta förslag på förbättringar och hållbara argument för hur detta ska genomföras.

Forrige artikel Krantz: Styrningen av högskolan måste reformeras Krantz: Styrningen av högskolan måste reformeras Næste artikel Greenpeace: Greenpeace: "Hög tid svenska regeringen sätter press på Norge"