Debatt

Debatt: De tysta minoriteterna hamnar i skuggan av islam

DEBATT. I debatten om minoriteter och mångfald är det ständigt samma grupp, muslimer, vars röst ges utrymme. De tysta, icke-muslimska minoriteterna osynliggörs, skriver Eshtar Faris, som själv är mandé. 

Iraks utrikesminister Fouad Hussein (höger) vid ett besök från Irans utrikesminister Mohammad Javad i juli i år. Två länder där tillvaron varit svår för mandéer. 
Iraks utrikesminister Fouad Hussein (höger) vid ett besök från Irans utrikesminister Mohammad Javad i juli i år. Två länder där tillvaron varit svår för mandéer. Foto: Hadi Mizban/AP/TT
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Eshtar Faris
Statsvetare och konstnär


Strax före jul pågick en het debatt om studieförbundet Ibn Rushds västra distrikt och huruvida de skulle få stöd från Göteborgs stad.

Diskussionen är inte ny. Just denna gång tog den plats på västkusten men samma diskussioner har förts på riksnivå och i andra landsändar många gånger. Tröttsamt är emellertid hur det aldrig handlar om någon annan grupp. Det är som att det inte fanns några andra minoriteter i Sverige, trots att det egentligen är precis tvärtom.

Icke-muslimska minoriteter osynliga

Islamister såväl som det muslimska civilsamhället har lyckats rikta debatten om Mellanöstern till att endast handla om islam och muslimer. Värt att uppmärksamma är att dagens postkoloniala diskussioner varken behandlar islam som en kolonial makt eller lägger vikt vid de icke-muslimska minoriteter som än i dag lever under islams postkoloniala avtryck, även utanför sina hemländer.

Det vore önskvärt om man även pratade om islams erövring och kolonialisering av Mellanöstern. Det är en underkastelse som pågår än i dag.

Eshtar Faris
Statsvetare och konstnär

Det massmediala fokuset är nästan helt uteslutande på en grupp. Samtidigt syns de tysta, icke-muslimska minoriteterna från Mellanöstern nästintill aldrig. Inte nog med att de har fått utstå förföljelse och folkmord, därefter osynliggörs de.

Jag tänker framförallt på den tysta minoritet som jag själv tillhör, mandeismen.

Ytterst få känner till mandéerna

Foto:

”Mandeism, som i mandarin?” Det får jag höra när jag berättar att jag är mandée, tillhörande den etnoreligiösa minoriteten mandeism. Inte så konstigt, då det är ytterst få som känner till mandéerna.

Då denna minoritet har utsatts för förföljelse och folkmord ända sedan islams erövring av Mellanöstern är vi knappt 60 000 världen över. Vi kan inte tala vårt språk mandeiska och många av oss känner inte ens till våra traditioner.

På grund av folkmorden på mandéerna i Irak och Iran, har gruppen blivit överbeskyddande. I början var tanken god – att bevara det som bevaras kan. Under tiden har diverse kontrollmekanismer av de egna ökat och implementerats med hjälp av det egna prästerskapet: Konvertering till mandeism och giftermål utanför gruppen är inte tillåtet och hederskulturen är tyvärr stark, för att behålla de egna inom gruppen.

Förtvinandet accelererar

Man har således stängt gruppen gentemot den omgivande muslimska majoritetskulturens förtryck av ren rädsla och reformering av gruppen har därför försvårats. Denna överbeskyddande mentalitet accelererar förtvinandet.

Dels blir mandéerna förföljda och dödade av vad som snarast kan beskrivas som muslimska kolonialmakter, dels börjar de egna lämna religionen av ren självbevarelsedrift, efter sekler av pogromer. En sorglig, ändlös cirkel.

Mandéerna i Sverige brukar  beskriva sig som kristna, antingen för att undvika krånglet i att förklara sin religion, eller av oro för att bli trakasserade av ortodoxa muslimer. Mandéer är mästare på att kamouflera sig, allt för överlevnaden.

Många tysta minoriteter 

När Ibn Rushd säger sig vilja värna om minoriteter (i pluralis), då tänker jag ”skitsnack”. De vill bara stärka sin egen grupp, åt det mer rigida hållet. När muslimska profiler som Fatima Doubakil, Maimouna Abdullahi, Kitimbwa Sabuni eller Rashid Musa klagar på att muslimers röster inte hörs, tänker jag på alla de tysta minoriteter som inte syns i närheten av lika ofta – och som ändå inte klagar.

Islamister, som är en minoritet, syns ofta i debattens framkant, inte minst med hjälp av rasifierings- och identitetspolitiska aktivister, bestående av kulturpersonligheter och politiker på vänsterkanten. Islamisterna får det svenska samhället att tro att Mellanöstern och Nordafrika enbart består av islam.

Starkt signalvärde

I statliga myndigheters informationsmaterial, inom Svenska kyrkan, på Dramatens scen, i tv-rutor och på debattsidor och i helt vanlig reklam – överallt hamnar de tysta minoriteterna i skymundan, jämfört med en högljudd grupp som ständigt får representera ”mångfalden”.

Detta är inte sann mångfald. Men den ensidiga vurmen för denna enda grupp har ett starkt signalvärde. Och ja, signalen uppfattas av alla de tysta, icke-muslimska minoriteterna. Det vi hör är att även i Sverige har islam större makt än vi andra. Osynliggörandet av minoriteterna fortsätter att legitimeras.

Tänk er att tystas ner i århundraden och bli osynlig. Föreställ er sekler av förföljelse jämförbart med folkmord och så väl i Sverige upptäcker dessa minoriteter att förtryckarna som förföljt dem, är mäktiga också här, i mångfaldens Sverige.

Det pratas mycket om "vit" kolonialism och postkolonialism. Det vore önskvärt om man även pratade om islams erövring och kolonialisering av Mellanöstern. Det är en underkastelse som pågår än i dag.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00