"Barn och unga kan drabbas hårt av Socialstyrelsens förslag"

Av: Karin Rågsjö
Hälsopolitisk talesperson Vänsterpartiet och ledamot i socialutskottet

Socialstyrelsen håller just nu på att ta fram nya nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest och förslaget är ute på remiss fram till den 31 mars. De föreslagna riktlinjerna har mött motstånd och kritiker menar att de riskerar att leda till ett ensidigt perspektiv där psykofarmaka och elchocksbehandling prioriteras före långvarig terapi. En särskild oro har visats för att detta skulle kunna drabba barn och unga hårt. Självklart är det så att individuella bedömningar måste vara grunden och att de som föreslås har evidens.

Enorm ökning av psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Enligt SCB låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 1980-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess har andelen stigit till över 20 procent. 40 procent av dem som sjukskrivs har en psykisk diagnos. Enligt OECD kostar den psykiska ohälsan i Sverige mer än 70 miljarder kronor per år (2013), en ökning med 40 procent eller 20 miljarder under 10 år.

Även om svårighetsgraden kan variera är både depression och ångestsyndrom vanliga tillstånd. Man räknar med att ca 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män drabbas av en depression någon gång i livet. Ungefär lika många drabbas av ångestsyndrom. Depression och ångestsyndrom kan vara mycket allvarliga tillstånd och leder både till en ökad risk för både somatiska sjukdomar och självmord. Socialstyrelsens riktlinjer måste därför bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Individen inte i fokus

Läkemedel och andra kroppsliga behandlingar kan vara helt nödvändigt för att patienten ska ges möjlighet att tillfriskna eller att terapi alls ska kunna vara verksamt. Företrädare för Socialstyrelsens projektledningsgrupp i arbetet med de nya nationella riktlinjerna har i debatten lyft fram ett ökat fokus på KBT-behandling. Kritikerna menar dock att de nya riktlinjerna kan innebära att stora delar av den samtalsbehandling och psykoterapi som i dag finns inom offentlig vård kan komma att marginaliseras. Det skulle kunna betyda att kortare och därmed billigare insatser slår ut andra fungerande metoder och att inte individen är i fokus utan just metoden.

Läkare måste avgöra metod

Vilken typ av metod, vilket läkemedel eller vilken terapi som fungerar bäst i behandlingen av depression och ångestsyndrom måste vara upp till läkare och annan vårdpersonal att bedöma i samspel med patienten. Det får dock aldrig bli så att kostnadsbesparingar blir en avgörande faktor i valet mellan olika behandlingsmetoder för den enskilda patienten.

Slagsida åt läkemedel

Förslaget innebär en kraftig slagsida åt det medicinska perspektivet och det enda vi ska erbjudas när vi mår psykiskt dåligt är mediciner och KBT, samt elbehandling vid svår depression. Psykodynamisk terapi ska vården bara erbjuda i undantagsfall. Varför ska patienter med psykisk ohälsa få en begränsning av metoder? Att få ett bättre liv och fungera som hel människa måste vara målet. Då behövs medicinering, KBT och exempevis psykodynamisk terapi; det väsentliga är att individen får en skräddarsydd behandling – individanpassad.

Det väsentliga är att bedömningen görs av läkare i samspel med patienten. Självklart räcker det inte med en terapiform, elbehandling eller mediciner. Hela paletten måste vara på plats och patienten ska vara delaktig och även anhöriga. Ett enkelspårigt förhållningssätt kommer inte gynna patienter. När en mår psykiskt dåligt och söker hjälp hamnar många hos psykiatrin, men blir avvisade för att de inte är självmordsbenägna eller har psykos.

Kanske ställs de på en lång väntelista. Det vanliga är att en söker hjälp hos primärvården, får 15 minuters samtal med husläkaren och medicin, i gynnsamma fall får en psykoterapi/psykologisk behandling via primärvården – i bästa fall med en terapimetod som passar personen. Kanske kan en genom rehabgarantin få KBT av en snabbutbildad terapeut.

Terapi blir än mer en klassfråga

Många söker privat terapi och betalar själva. Att ha tillgång till terapi är en klassfråga. Om inte primärvård eller psykiatrin erbjuder terapi innebär det att de med sämre ekonomi inte får det de kanske behöver allra mest.

Vad tänker ministern göra?

Med anledning av Socialstyrelsens riktlinjer frågar jag vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström i en interpellation (debatt i riksdagen den 21 mars):

1. Tänker statsrådet ta några initiativ för att minska användningen av psykofarmaka bland barn och unga?

2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka mångfalden av evidensbaserade behandlingar mot exempelvis depression och ångestsyndrom?