Afrosvenskarnas riksförbund: Sverige ignorerar rasdiskriminering

Idag är det FN:s internationella dag mot rasism. Den 21 mars 1960 öppnade sydafrikansk polis eld mot en folkmassa som demonstrerade mot Apartheid. Under många år var Sverige en öppen motståndare till Apartheid och bistod bland annat med hälften av ANC:s (African national congress) budget.

Sverige mot rasdiskriminering

Ideologer som Gunnar och Alva Myrdal ansåg att främjandet av mänskliga rättigheter bör speglas i Sveriges utrikespolitik såväl som inrikespolitik. Från 1960- till 1990-talet, profilerade sig landet som motståndare till rasdiskriminering, kolonialism, förtryck och internationella ojämlikheter.

Man kan tycka att dåtidens Sverige var naivt vad gäller sitt eget ansvar för rasdiskriminering, kolonialism och internationell ojämlikhet. Till exempel i förhållande till sig själv som en ädel vit nation, Sveriges förtryck av samerna eller exploateringen av förslavade afrikaner.

Tänk om majoritetspolitiken också skulle anse att Sverige har del i Europas koloniala arv samt ett ansvar att sätta punkt för, och vända det.

Ändå fanns det en viss politisk beredvillighet att aktivt ta ställning mot rasism, konsekvent främja mänskliga rättigheter och internationell jämlikhet.

Mänskliga rättigheter

Hur ser det ut 2019 då?

Nationalismen breder ut sig i svensk politik, Sveriges storstäder är rassegregerade, fattigdomen bland barn med invandrarbakgrund är förhållandevis stor och diskrimineringen mot ickevita personer på arbetsmarknaden omfattande.

Ur ett mänskliga rättighetsperspektiv är lika rättigheter och ickediskriminering grundläggande. Enligt FN:s konvention mot rasdiskriminering åligger det stater att utveckla så kallade ”särskilda åtgärder” för grupper som är särskilt utsatta för diskriminering. Detta för att beskydda och främja deras lika åtnjutande av mänskliga rättigheter.

Elementärt kan man tycka. Men inte för dagens svenska majoritetspolitik.

Vägrar tillämpa särskilda åtgärder

I Sverige liksom övriga Europa är svarta särskilt utsatta för diskriminering. Senast i raden av åtskilliga undersökningar som pekar på detta är rapporten Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden från Länsstyrelsen Stockholm samt den första EU rapporten i sitt slag, Being Black in the EU.

Ändå väljer Sverige att inte utveckla särskilda åtgärder för afrosvenskar. I sin senaste granskning av landet beklagar FN:s kommitté mot rasdiskriminering att Sverige vägrar tillämpa särskilda åtgärder för främjandet av lika rättigheter.

Kommittén begär att Sverige inför nästa granskning visar på vilka åtgärder som tagits för att uppmärksamma FN:s internationella årtionde för människor av afrikansk härkomst 2015-2024. Poängen med årtiondet är att förmå stater att utveckla särskilda åtgärder för människor av afrikansk härkomst.

Sverige har hittills vägrat att uppmärksamma det. Sverige har heller inte visat stöd för årtiondet på FN-nivå. Trots att detta temadecennium är ett sätt att uppmärksamma att människor av afrikansk härkomst är särskilt diskriminerade världen över.

Sverige la ner sin röst

Den 20 december förra året röstade FN:s generalförsamling med överväldigande majoritet igenom ett historiskt beslut att utveckla ett permanent FN forum samt en FN förklaring för att främja lika rättigheter för människor av afrikansk härkomst. Av de blott tio länder som röstade emot beslutet återfanns Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Alla andra EU-länder, inklusive Sverige, valde att lägga ner sina röster.

FN:s internationella årtionde, nya permanenta forum och framtida förklaring för människor av afrikansk härkomst är en konsekvens av världens mest omfattande rättighetsinstrument mot rasdiskriminering – Durbanförklaringen och dess handlingsplan. Instrumentet antogs vid FN:s senaste världskonferens mot rasism i Durban, Sydafrika, 2001. Det uppmärksammar att vissa grupper som människor av afrikansk härkomst, urfolk och flyktingar ofta är särskilt utsatta för rasism.

Det pekar även ut arven efter europeisk kolonialism som en framträdande orsak till rasdiskriminering och fastslår att dessa arv även har internationella aspekter. Bland annat uppmanar det berörda länder att sätta punkt för och vända ihållande arv av kolonialismens systematiska rasdiskriminering, slaveri och mord på urfolk.

Sverige och andra europeiska länder har i stort sett ignorerat instrumentet.

Ignorerar rasdiskriminering

Sverige väljer idag att med andra europeiska länder ignorera rasdiskriminering, koloniala arv och internationella orättvisor. Tidstypiskt röstade Sverige i höstas även emot två andra resolutioner som antogs av FN:s generalförsamling och syftade till att främja mer jämlika, demokratiska internationella relationer, organisationer och avtal.

Det är bara att konstatera att svensk politik inte går i rätt riktning vad gäller antirasism, mänskliga rättigheter och internationell rättvisa. Visst har majoritetspolitiken på senare år pekat på ”afrofobi” och andra former av rasism i samhället. Men dessa initiativ är utan verklig konsekvens för rasdiskrimineringen i samhället.

Sveriges del i Europas koloniala arv

Tänk om majoritetspolitiken istället skulle uppmärksamma FN:s internationella årtionde för människor av afrikansk härkomst. Utveckla åtgärder för att stödja afrosvenskar och andra särskilt utsatta grupper på arbetsmarknaden, i skolan samt andra delar av vardagen. Följa upp dem med kartläggningar av deras effekter för att sedan envisas med fler åtgärder.

Tänk om majoritetspolitiken också skulle anse att Sverige har del i Europas koloniala arv samt ett ansvar att sätta punkt för, och vända det – nationellt såväl som internationellt.

Detta vore ett verkligt steg framåt även i jämförelse med Sveriges antirasism på 1960- och 70-talen.