Debatt

"Det behövs fler religiösa friskolor i Sverige"

DEBATT. Den kommunala skolan har misslyckats med att förverkliga det demokratiska idealet om inkludering och likabehandling. I stället råder en sekulär norm som exkluderar troende elever. Därför behöver Sverige fler religiösa friskolor, menar Aisha Lundgren Aslla.

Den kommunala skolan har misslyckats med sitt demokratiska uppdrag, menar Aisha Lundgren Aslla.
Den kommunala skolan har misslyckats med sitt demokratiska uppdrag, menar Aisha Lundgren Aslla.Foto: Privat
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Av: Aisha Lundgren Aslla
Lärarutbildare i demokratiarbete, likabehandling och normkritisk pedagogik

 

Regeringsformen 2§

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde. /…/ Det allmänna [t ex skolor och förskolor] ska verka för att alla människor ska uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara.

Grundlagen. Den svenska nationens fundament. Det vi redan kommit överens om, det vi bestämt ska råda.

Förklaringarna till varför en stor del av Sveriges befolkning idag, trots formuleringarna i grundlagen, argumenterar för fascistiska idéer (om människors olika värde) är sannolikt mycket komplexa och innefattar olika nationella och internationella faktorer. Skolväsendet kan dock inte ses som ”oskyldigt” i detta utan har sannolikt en central roll i samhällets utveckling. Skollagen, diskrimineringslagen och läroplaner för förskolan och skolan lyfter tydligt fram demokratiuppdraget (främjandet av allas lika värde och allas lika rättigheter) och vikten av att skapa ”en skola för alla”. Trots detta är det vanliga scenariot att demokratins idéer och barns lika rättigheter inte genomsyrar skolors och förskolors verksamhet. Detta har påpekats och kritiserats av Skolinspektionen (rapport 2012:9) och bekräftas av mig själv och andra som arbetar med att utbilda och handleda förskole- och skolpersonal i demokrati- och rättighetsfrågor.

Krossad dröm om inkluderande kommunal skola

Jag har tidigare varit en förespråkare av allmänna kommunala skolor för alla barn och snarast en motståndare till alla privata (eller andra) alternativ, inklusive religiösa. Men jag har ändrat uppfattning. Jag har, under min tid som lärarutbildare, sett min dröm om den goda, inkluderande kommunala skolan krossas. Kanske var jag (och andra med mig) naiv i min tro att ett centralt styrt utbildningsväsende på allvar skulle kunna erbjuda alla barn, oavsett nationell bakgrund, etnicitet, religion, funktion, likvärdig delaktighet, frihet och integritet. Nej, det finns inga neutrala platser. Det gäller förstås även skolan.

"Vi behöver fler religiösa friskolor i Sverige"

Alla barn har rätt till utbildning med samma kunskapsinnehåll, kvalitet och omfattning. Alla barn ska på likvärdiga sätt känna sig trygga, respekterade och sedda i skolan. Alla skolor ska verka i linje med rådande lagstiftning och läroplaner. Och Skolinspektionen ska garantera att detta följs, på alla platser – må det vara kommunala eller privata skolor. Med det sagt vill jag hävda: vi behöver fler religiösa friskolor i Sverige. De svenska kommunala skolorna präglas av samhällets normer. En av de mest omfattande och påtagliga normerna för en troende person är den sekulära normen, alternativt icke-religiösa eller till och med anti-religiösa normen. Det är inte för en troende person ”fritt” att utöva sin religion och vara öppen med sin religiösa livsstil i svenska kommunala skolor. På pappret kanske det är det, men i praktiken styr den sekulära normen troende elevers vardag och begränsar möjligheten att vara trygg, sedd och respekterad som individ. Jag möter då och då troende elever och får höra deras vittnesmål. Den sekulära normen innebär för elever till exempel att de möter inställningen att det alltid går att skämta om religion och/eller religiösa personer, att trakasserier med koppling till religion antingen ses som ofarliga eller acceptabla med hänvisning till yttrandefrihet, att det ses som legitimt att kategorisera troende (av lärare och andra elever) och omtala dem som ”muslimerna” eller ”de kristna”. Normen innebär att det alltid är obekvämt att gå och be på rasten, att alla blir tysta om en nämner något med Gud och att en konstant känner sig ”konstig” och udda. Den framgångsrika troende eleven är den som visar sin religiositet på minsta möjliga sätt. Den som inte talar om sin tro och inte agerar eller väljer annorlunda än någon av sina klasskompisar. Den som assimileras utåt och är religiös endast i hemlighet. Med andra ord fungerar inte skolan som en institution som främjar allas lika värde och allas lika rättigheter utan blir en plats där religiösa elever förtrycks och osynliggörs, en plats där svenska sekulära normer styr och samhällets maktojämlikhet reproduceras.

Utbredd religionsfobi

I dagsläget har den sekulära normen också infekterats av fascistiska strömningar och blivit allt mer aggressiv. Ofta talas om islamofobi, vilket många gånger är relevant, men Sverige idag lider kanske än mer av religionsfobi. Ibland har ordet ”fobi” ifrågasatts men jag vet inte vilket annat begrepp som kan passa bättre? Det vi ser är något mer än en ”rädsla”, något mer än en ”negativ inställning” och något helt annat än ”legitim kritik”. När till exempel hela det politiska etablissemanget, statsministern inkluderad, går i taket för en skakigt filmad sekvens där några flickor och pojkar från en religiös friskola går in i skolbussen genom olika dörrar, är det en reaktion som kan liknas vid fobi. Det är en explosiv ilska utan rationella inslag som baseras på en redan bestämd uppfattning om hur människor från den aktuella gruppen (religiösa) ”är” och vad de ”gör”, och att det är ”fel”. Trots att det sedan framkommer information som avvisar den påstådda händelsen och orsakerna till den så kommer inga offentliga ursäkter för de (felaktiga) aggressiva reaktionerna. Istället gör de politiska partierna uttalanden om sin vilja att stänga alla religiösa friskolor.

Felaktiga antaganden

Religionsfobin i Sverige bygger på tre generella antaganden: 1. Att allt religiösa personer gör har med religion att göra. 2. Att göra något av religiösa skäl är dåligt 3. Att saker som har med religion att göra (kläder, ritualer, beteenden) är ett tvång. Och som motsats till dessa antaganden ställs idén om den sekulära (icke-religiösa) normen/livsstilen som ses som fundamentalt annorlunda och bättre än den religiösa: Icke religiösa människor tänks göra saker av olika skäl och de kan utifrån sin sekulära position göra bra och dåliga saker – allt detta beror på att de inte anses vara ”styrda” av något, vilket ses som positivt. Livsstil såsom kläder, icke religiösa (eller traditionella kristna) ritualer och beteenden är något icke religiösa personer tänks göra av ”fri vilja” och det ses inte som ett tvång. Religionsfobins världsbild bygger på idén om dessa motsatta positioner vilka båda förstås är fantasier. Inom båda grupper finns naturligtvis människor som gör dåliga och bra saker, som styrs av andra eller inte, som förtrycker och tvingar eller som lyfter upp och främjar andra.

Sekulära normer dominerar

Den kommunala skolan har inte i någon mån lyckats göra sig fri från den sekulära, tvingande norm där en troende konsekvent blir annorlundagjord, problematiserad, ifrågasatt och till och med demoniserad. I dagsläget är en mer eller mindre aggressiv religionsfobi ständigt närvarande i troende elevers vardag. Systemet med allmänna kommunala skolor har inte skapat ett mer demokratiskt kompetent samhälle eller en större vilja till inkludering utan i många fall motverkat det – ibland genom trakasserier och religionsfobi i skolan men oftast genom att reproducera förtryckande sekulära normer. För att skapa ett gott mångfaldigt samhälle behövs något annat. Min uppfattning är att det behövs en större variation, mer utrymme för allas olikheter, preferenser och livsval. Vi behöver fler olika slags skolor, med olika religiösa inriktningar likväl som andra, filosofiska eller intressebaserade. Det centraliserade skolprojektet har misslyckats med det mest omfattande uppdraget – att främja och förbättra demokratin. Låt oss gå en annan väg och istället synliggöra, legitimera och främja mångfalden genom att bredda valmöjligheterna i skolsystemet.

Dokumentation

Debatt på Altinget

Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Vill du medverka i debatten? Kontakta debattredaktör Ola Hjalmarsson på [email protected]



E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00