Kritik mot Polismyndigheten för att ha brustit i tillsynen av en kvinna som omhändertagits för berusning och för att inte ha sett till att hon undersöktes av läkare
M.K. omhändertogs för berusning på det sjukhus där hon tidigare under natten sökt vård, och fördes till arresten i Borlänge. Vid femtiden på morgonen ramlade hon i cellen och slog i huvudet. Stationsbefälet gjorde bedömningen att M.K. inte behövde undersökas av läkare. Han beslutade i stället om extra tillsyn av M.K.
Detta fick arrestpersonalen dock inte besked om, men de utövade ändå extra tillsyn fram till personalbytet vid sextiden på morgonen. Vid halv nio-tiden uppmärksammade
arrestpersonalen att M.K. andades osammanhängande och att hon rosslade. M.K. fördes till sjukhus där hon senare avled av svåra hjärnskador.
JO uttalar att kravet att en omhändertagen som kan befaras ha fått skallskador ska undersökas av läkare inte kan uppfattas på det sättet att en läkarundersökning alltid
ska genomföras om den omhändertagne fått en skada i ansiktet eller i huvudet. Behovet av en läkarundersökning kan å andra sidan inte bedömas enbart på grundval
av sådana skador som är synliga. Hänsyn måste också tas till den omhändertagnes allmäntillstånd och berusningsgrad samt vad som är känt om hans eller hennes
sjukdomsbild. Det kan antas vara ovanligt svårt för en lekman att avgöra om en skallskada uppkommit, särskilt när den omhändertagne är kraftigt berusad. Utrymmet
för att avstå från en läkarundersökning om den omhändertagne ådragit sig skador i ansiktet eller i huvudet under tiden i arresten är därmed i praktiken mycket begränsat.
JO konstaterar att M.K. i detta fall borde ha förts till läkare för undersökning allra senast när arrestpersonalen en tid efter att hon fallit i cellen uppmärksammade att
hon låg på golvet och inte kunde resa sig. Polismyndigheten kritiseras för att det inte gjordes.
JO framhåller vidare vikten av att beslut om tillsyn dokumenteras på ett sätt som säkerställer att den som utövar tillsynen alltid är införstådd med hur ofta den
omhändertagne ska ses till. JO konstaterar att man under morgonen såg till M.K. endast var femtonde minut, och såvitt framkommit inte vid något tillfälle gick in i cellen för att kontrollera M.K:s tillstånd, trots att omständigheterna uppenbart var sådana att det inte var obehövligt. Polismyndigheten kritiseras för den bristande tillsynen.
Avslutningsvis uttalar JO att personer som omhändertagits för berusning som huvudregel bör komma under medicinsk övervakning och inte förvaras i en polisarrest. Enligt JO finns det skäl för regeringen att på nytt se över behovet av
lagstiftningsåtgärder i denna fråga. Beslutet lämnas därför med stöd av 4 § JOinstruktionen över till Regeringskansliet.
